Sverigedemokraterna har förlorat ett val. Det är ingenting att jubla åt. Det är ett parti som inte hör hemma i en demokrati. De gick till val med sloganen ”Mitt Europa bygger murar”. Reklamfilmerna har kantats av fula skarvningar, förstärkanden av fördomar och utspel som blivit allt mer extrema. Det är en sorg att de någonsin vunnit ett val. 

Politik och valrörelser är svåra, i valrörelse efter valrörelse har klimatfrågan kidnappats av kärnkraften, skolan har tvingats in en diskussion om hårda tag istället för en debatt om att en hel barngeneration håller på att förloras till stress och annan psykisk ohälsa. Migrationsfrågan har kapats av gängvåldet istället för att handla om barn som drunknar på Medelhavet eller barn som levt hela sitt liv här, men ändå utvisas. Debatterna är många, långa, men sällan tillåts debattörerna prata till punkt och än mer sällan lyssnar de på varandras argument.

Så det är lätt att förstå att även det parti som tillåtits sätta agendan i nära på varje valrörelse på den här sidan millennieskiftet kan känna viss frustration när det inte går riktigt som man vill. Så när Jimmie Åkesson stod där på scen framför sina ledsna valarbetare, (hur många av dem som var på plats som var betalade anonymt har vi inga uppgifter om) och pratade, med den tjockaste kofta på sig han kunnat hitta, så kunde man till viss del förstå honom.

En valrörelse som handlade om troll, istället för saker de ville uppnå i Bryssel. Klart att Jimmie Åkesson är lack. Klart att han känner sig orättvist behandlad. Men när man hör hans klagolåt är det svårt att inte tänka: ”Men, Jimmie, om det bara fanns något i hela världen ni kunnat göra för att undvika debatten om anonyma troll på nätet … “

Jag vill inte skriva någon på näsan, men jag ser en liten, liten grej Sverigedemokraterna hade kunnat göra. Någonstans där, för 8–10 år sedan då ryktet började gå. Att valrörelsen handlade om sverigedemokratiska nättroll, det är faktiskt trollens fel.