Glödlampskonspirationen

Kanske har du någon gång hört talas om den så kallade Glödlampskonspirationen? Begreppet kommer från ett fenomen som inträffade i USA 1924 då ett antal glödlampeföretag gick samman i en kartell med målet att försämra glödlampornas livslängd så att folk oftare skulle behöva konsumera nya. Glödlampor kunde vid den här tiden hålla i 2 500 timmar, men genom att arbeta aktivt för att förkorta livslängden hade man efter bara några år lyckats sänka livslängden till mindre än 1500 timmar, och 1940 var standardlivslängden nere i 1000 timmar. Samtidigt finns det på Livemore’s brandstation i Kalifornien en glödlampa som har lyst sedan 1901 och som fortfarande fungerar (man kan följa den i realtid via deras webkamera) – något som bevisar att lamporna skulle kunnat få oerhört mycket längre liv om man verkligen gått in för det.

Begreppet planerat åldrande härrör från 1932 då fastighetsmäklaren Bernard London skrev en artikel där han använde begreppet. London föreslog att alla produkter skulle föreses med ett bäst före-datum och att alla konsumenter skulle vara tvungna att skrota eller lämna tillbaka produkten efter det datumet som ett sätt att öka konsumtionen och motverka den ekonomiska depressionen. 

Det är lätt att skratta åt sådana här idéer i dag, men faktum är att det fortfarande är vanligt     att företag ser till så att deras produkter bara håller en viss tid genom att medvetet designa olika komponenter så att de går sönder vid en viss tidpunkt eller åldras snabbare än förväntat. Till exempel har det varit vanligt att det suttit ett chip i skrivare som gör att de slutar fungera efter ett visst antal utskrifter. Exakt hur vanligt det här är dock svårt att belägga eftersom det inte direkt är något företagen skyltar med.   

Exempel på planerat åldrande

Att tillverka produkter så att de ska gå sönder efter ett tag är bara ett exempel på planerat åldrande. Ett annat vanligt sätt är att ständigt släppa nya modeller som bara innehåller marginella förbättringar jämfört med den förra. Det gör att de som är måna om att hänga med i utvecklingen känner sig nödgade att köpa en ny modell trots att det inte är något fel på den gamla. Ett av de äldsta exemplen på det här är General Motors som 1924 (samma år som glödlampekonspirationen) bestämde sig för att släppa nya modeller av sina bilar varje år, vilket skulle få köparna att tro att de behövde en ny bil varje år. Henry Ford sägs ha ogillat det här, men GM:s modell visade sig vara framgångsrik och redan 1931 hade de gått om Ford i försäljningssiffror. I dag förknippar vi kanske mest det här försäljningsknepet med datorer och mobiltelefoner. 

Ytterligare ett exempel är att tillverka på produkterna på ett sådant sätt att de blir väldigt svåra att laga, till exempel genom att det är svårt att hitta reservdelar eller att många delar inte går att ta loss. Apple är till exempel (ö)kända för den här metoden. När iPoden började säljas var det omöjligt att byta ut batteriet utan man var tvungen att köpa en ny när batteriet tog slut, det här ändrades dock efter att ett antal kunder hade gått samman och stämt Apple. 

När det gäller mjukvaror som till exempel olika program kan tillverkaren ibland medvetet se till att det finns säkerhetsbrister i de tidigare modellerna vilket gör att användare tvingas skaffa den senaste modellen där säkerhetsbristerna är åtgärdade. Det är också vanligt att uppdateringar av mjukvarorna kräver nya datorer och mobiltelefoner för att de överhuvudtaget ska kunna användas. 

Lagstiftning

Bara ett land i världen, närmare bestämt Frankrike, har en lag mot planerat åldrande. Lagen är från 2015 och enligt den kan tillverkare bli tvungna att betala 200 000 euro i böter och bli straffade med fängelse i upp två år om det går att bevisa att de avsiktligt har planerat att deras produkter ska gå sönder efter en viss tid. 2019 kom lagen att prövas för första gången. Det gällde då den japanska skrivartillverkaren Epson som enligt den franska konsumentorganisationen HOP uppmanar till byte av bläckpatroner efter ett visst antal utskrifter, trots att det då ska finnas 20-40 procent bläck kvar i patronen. Liknande stämningar har också skett mot Apple och mot Tesla, än är dock ingen av rättsprocesserna avgjord. 

På EU-nivå har planerat åldrande också diskuterats i minst tio år, men ännu finns inget beslut om att lagstifta mot det. Däremot presenterade EU-kommissionen nyligen ett lagförslag som går ut på att stärka rätten att kunna laga trasiga produkter så som diskmaskiner, dammsugare och mobiltelefoner. Om en vara går sönder under garantitiden och den inte kostar mer att laga än att tillverka en ny så ska säljaren bli tvungen att erbjuda en gratis reparation. Även efter att garantiden har gått ut så ska köparen erbjudas möjligheten till en reparation på egen bekostnad. Detta skulle möjligen kunna ta bort incitamenten till planerat åldrande. Exakt hur lagen kommer att slå återstår dock ännu att se.  

Även Norge, Italien och Nederländerna har på olika sätt försökt få bukt med fenomenet planerat åldrande exempelvis genom att lagstifta om att tillverkarna måste tillhandahålla information om produkternas livslängd, att de ska se till att det finns reservdelar och att de måste designa produkter som ska gå att reparera.