Vi har en kulturminister som inte förstår vad yttrandefrihet är. Hon heter Parisa Liljestrand och är moderat, och Stina Oscarson intervjuar henne i Svenska Dagbladet om kulturbudgeten, kulturkanon, kultur som enar och kultur som provocerar.

Liljestrand svarar som en lydig men vilsen kugge i Tidömaskinen, och när de kommer till yttrandefriheten blir det riktigt illa. Stina Oscarson berättar om en rapport från en dansk tankesmedja, som visar att 78 procent av alla lagar som stiftats i 22 länder har minskat yttrandefriheten. Ett av länderna var Sverige.

– Det är inga roliga siffror, säger kulturministern.

Stina Oscarson frågar hur hon själv arbetar med frågan, speciellt med tanke på två pågående utredningar som kommer att påverka yttrandefriheten. Dels den om offentliga sammankomster, som initierades i samband med koranbränningarna. Dels den som handlar om hur man ska kunna utvisa människor på grund av ”dålig vandel”, eller ”krav på hederligt levnadssätt” som det kallas nu.

Utredningen om ”vandel” ska pågå till den 15 januari 2025, och det har talats om att åsiktsyttringar kan komma att ingå. Åsikter som man inte får yttra i Sverige utan att bli utvisad, om man inte är svensk medborgare.

Finns det åsikter som i sig utgör ett ohederligt levnadssätt? Ohederliga åsikter? Intellektuell ohederlighet finns ju, men det är knappast det de har i åtanke. Hur som helst handlar det om att göra yttrandefrihet till ett privilegium för svenska medborgare, och tanken är hårresande.

Men Parisa Liljestrand svarar inte på hur hon arbetar med den frågan. Hon duckar och säger att den inte ligger under henne, vilket är något helt annat än hon sa i en tidigare intervju med Stina Oscarson i samband med ”spionlagen”. Då såg hon yttrandefriheten som sitt speciella ansvar – men hon tog det inte. I dag lever vi i en medievärld där viktiga omvärldsnyheter kanske inte kommer fram om de kan störa de utrikespolitiska relationerna.

Nu förklarar hon att utredningen om vandel inte ligger under kulturdepartementet, och därför är det inte hennes sak hur lagarna den ska förbereda kommer att påverka yttrandefriheten.

– Men du sa att ni var en regering? säger Stina Oscarson.

– Absolut, och det är vi. Men så här: yttrandefriheten påverkas ju inte, det vill säga, alla människor är fria att under lagen göra det som är tillåtet. Därmed är det kanske inte alltid lämpligt. Men det man ska veta är att det är svenska medborgare som har en odiskutabel rätt att vistas i landet, svarar kulturminister Parisa Liljestrand.

Lite rakare uttryckt: Alla får säga det som är tillåtet att säga, men den som inte är svensk medborgare ska kunna bli utkastad för det.

Enligt Liljestrands definition råder yttrandefrihet i Iran, Kina, Ryssland och Nordkorea också. Det kan inte ha varit några problem i Sovjetunionen, i Chile under Pinochet eller i Nazityskland heller. Alla fick ju säga det som var tillåtet att säga.

Därmed visar hon att begreppet yttrandefrihet inte betyder något för henne. Hur många gånger hon än tar till stora ord om yttrandefrihetens betydelse. Inte heller har hon klart för sig vad FN säger om yttrandefrihet i deklarationen om de mänskliga rättigheterna: ”Envar har rätt till åsikts- och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.”

Envar, Parisa Liljestrand, vem tror du det är? Ett lands medborgare? Nej, det finns ingen sådan begränsning. Envar, var och en. Utan ingripanden. Kulturministern vet inte vad yttrandefrihet är och vågar i vilket fall som helst inte försvara den. Det kommer ingen annan i Tidöregeringen heller /att göra.