2024 går mot sitt slut och många börjar nu sammanfatta året ur alla möjliga synvinklar. Politiskt finns det mycket som skrämmer, extrema saker som jag för tio år sedan inte trodde jag skulle behöva uppleva. Men i det större perspektivet, där vi befinner oss, är det inget som förvånar. Det har varit en fortsättning, möjligen med ett högre tempo, på det som 2025 kommer ha pågått under tio år i Sverige. 

För tio år sedan hade vi just fått en ny regering, en regering som för första gången innehöll ett grönt parti. Tidigare under året hade den förre statsministern i ett omtalat tal uppmanat folk att öppna sina hjärtan. Och året därpå, 2015, skulle den nya statsministern hålla ett lika omtalat tal om att hans Europa inte bygger några murar.  

Då hade vi i över 100 år, på ett övergripande plan, haft en konstant progressiv utveckling i Sverige. Det innebar inte att vi under de 100 åren var ett progressivt land eller att allt gick i en progressiv riktning, men tittar vi årtionde för årtionde så flyttades sakta de mänskliga fri- och rättigheterna fram för grupp efter grupp. Allt förtryck försvann inte och vi lyckades inte ta framstegen i samklang med naturen och på ett hållbart sätt. Men olika förtryck på grund av kön, etnicitet, födelseort, sexuell läggning och mycket annat monterades ner och ersattes med rättigheter. Det var en i många fall långsam utveckling, men över tid ändå tydlig. Fram till 2015, då först politikerna tvärvände och opinionen, dittills mer flyktingvänlig än någonsin, följde efter.

Det är lite ironiskt att det skedde just som ett grönt parti för första gången hade gått in i regeringen. Få saker visar så tydligt att politik inte främst handlar om att vinna valet och regeringsmakten, utan om att vinna opinionen. Att det viktiga är att kunna sätta agendan för det offentliga samtalet. Politik är extremt långsiktigt och det handlar om ett enträget och tydligt målinriktat arbete. Det har SD lyckats med, men ingen annan i dagens partipolitik. Och därför har alla partier, mer eller mindre sedan 2015, anpassat sin politik efter SD:s agenda. 

Det som skulle bli en kort andningspaus närmar sig en tioårig period utan syre. En period där mänskliga fri- och rättigheter, demokratin, yttrandefriheten, fria medier och mycket mer monteras ner bit för bit. Bitar som var för sig inte alltid kanske framstår som så farliga, men som i sin helhet gjort Sverige alltmer auktoritärt och allt mindre tolerant. Efter över 100 år av progressiva framgångar har vi snart fått uppleva tio år av tillbakagång till ett trångsynt, inåtvänt och i bästa fall nationalkonservativt, i värsta fall fascistiskt samhälle. 2024 sticker inte ut där, utan förstärker snarare bilden av den samhällsutvecklingen, där alltmer extrema åtgärderna blir allt mer extrema, men också normaliserade.  

”Vi ska aldrig mer tillbaka till 2015” var ett mantra som Tidöpartierna och S under många år tävlade om att få in flest gånger i varje uttalande. 2025, när vi ”firar” 10 år av SD-politik, behöver vi göra just det. Vi behöver genom enträgen och uthållig kamp vända debatten och ta oss tillbaka till den öppenhet och den progressiva utveckling som gällde fram till 2015. 2025 behöver bli året då vi blir många som slår tillbaka mot tio år av regression.