Så har svenska politiker återigen varit på inspirationsresa till Danmark. Den här gången är det Ulf Kristersson som hyllar den danska modellen med obligatorisk språkförskola. I Danmark måste alla barn som bor i så kallade ”hårda ghetton” gå i förskola från ett års ålder, annars ryker barnbidraget. Även de som bor i andra utsatta områden ska genomgå en språkscreening när de är tre år för att se om de pratar tillräckligt bra danska. Om de inte gör det blir även de tvingade att gå i förskolan. 

Det är inte säkert att den obligatoriska språkförskolan i Sverige, som nu ska utredas, kommer se ut på exakt samma sätt som i Danmark med indraget barnbidrag. Men det verkar i alla fall som att regeringen tänker sig någon form av tvångsmedel mot de föräldrar som inte vill sätta sina barn i förskolan, eller som Kristersson uttrycker det: ”ett obligatorium är ett obligatorium och då måste det få konsekvenser om man uteblir”.

Det är givetvis bra om barn lär sig att prata det språk som majoriteten i landet pratar på ett tidigt stadium. Dels eftersom det underlättar mycket i livet och dels för att det sparar tid – det är betydligt svårare att lära sig ett nytt språk när vi blivit lite äldre än när vi är riktigt små. Men att tvinga barnen till förskolan och hota med indraget barnbidrag är verkligen inte rätt väg att gå. 

Det är viktigt att komma ihåg att Sverige (och Danmark) ur ett globalt perspektiv sticker ut när det gäller barnomsorg. I många andra länder stannar mamman (tyvärr nästan aldrig pappan) hemma med barnen under de första åren och i många länder är det heller inte ovanligt med hemundervisning. I Skandinavien däremot (och en del andra länder) förväntas föräldrarna sätta sina barn i förskola bara något år efter födseln för att så snabbt som möjligt kunna återgå till att lönearbeta.

Man kan diskutera om det här är bra eller dåligt. Det finns förstås fördelar, inte minst den sociala biten – att barnet får träffa andra barn i samma ålder. Men det finns också en närmast instrumentell syn på barn i Sverige, kanske tydligast åskådliggjord genom att vi har bytt namn på den plats barnen vistas på under sina första år från dagis till förskola. Barnen ska så tidigt som möjligt tvingas in i det svenska skolsystemet för att arton år senare komma ut som välanpassade medborgare. ”Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften, om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften”, som Blå tåget sjöng. 

I Danmark verkar det också som att den obligatoriska språkförskolan inte bara är till för att barnen ska lära sig språket, de ska också lära sig ”danska värderingar”. Danmarks statsminister Mette Fredriksen säger också i intervjun med DN att hon inte ser några problem med att tvinga föräldrar att sätta sina barn i förskolan eftersom ”Danmark och Sverige har den bästa barnomsorgen i hela världen”.

Både i Danmark och Sverige råder ett slags nykolonialistisk syn på människor som kommer från andra länder. Något som också blev tydligt när migrationsminister Johan Forsell nyligen sa att han vill att de som inte är svenska medborgare och som till exempel hyllar en terrororganisation ska kunna utvisas. ”Gör som vi gör här, anpassa er och lär er våra värderingar, annars åker ni ut.” 

Det finns många sätt att arbeta med integration, men en viktig sak är att inse att integration går åt två håll – det handlar inte bara om att ”dom” ska anpassa sig efter ”oss” utan att vi har saker att lära av varandra. I regeringens värld är det dock alltid vi i Sverige som vet och kan bäst och det enda integrationsmedlet de känner till verkar vara hot och tvång.