Jag var 16 år när jag vintern 1982 bodde och protesterade på Greenham common Women’s peace camp, där kvinnor från hela världen protesterade mot Natos beslut om utplacering av kärnvapen i England. Nyss fyllda 57 har jag således varit engagerad för fred och mänskliga rättigheter i 40 år.

Det känns angeläget att ge det långa perspektivet, då knappast någon nämner ickevåldets och fredsrörelsens historia, och då källkritik och faktagranskning lyser med sin frånvaro i informationssamhällets hagelskurar av politisk propaganda och välsminkade influencers, som tagit över tolkningarna av och svaren på den komplicerade och komplexa verkligheten likt hjärntvätt.

Dessutom AI-robotar som börjat göra människor av kött och blod arbetslösa. Samhället som teater – och på en sådan cynisk arena vinner lätt de lobbykrafter som har mest mest kapital i ryggen och de strategiska tankesmedjorna; det vill säga högerpopulismen och högerextremismen. Vi är mycket fjärran från Mahatma Gandhis ickevåld, ahimsa och att störta imperialismens härskare genom att åsamka så liten skada som möjligt.

Hur många skulle räcka upp handen i en skolklass eller nyhetsredaktion om frågan kom: Vem var Gandhi och vad är han känd för? Den amerikanska medborgarrättsrörelsen, med Martin Luther King som den strålande ledaren, utövade också ickevåld, för att krossa slaveriet och rasismen. Symptomatiskt och tragiskt nog mördades både Mahatma Gandhi och Martin Luther King.

Jag var kväkare och medlem i Vännernas samfund i nästan 20 år, och 1947 tilldelades kväkarna Nobels fredspris för sin totala vägran att bära vapen och sitt ständiga fredsarbete. Motiveringen löd: ”Uppvisat den kraft som är grundad i tron på andens seger över våld.” Den sortens förebilder existerar inte längre som ledstjärnor och inspiratörer. Jag undrar om kampen för de apatiska barnens amnesti 2005 var den sista gången i Sverige som karisma och osjälviskt engagemang genomsyrade den kollektiva kampen och det som antog formen av partiöverskridande sociala rörelser med Gustaf Fridolin och KG Hammar som outtröttliga och rättrådiga språkrör? Gränsöverskridande och tillsammans var den bittra striden. Den bör aldrig glömmas! 

Kanske skulle tidningar som Syre och landets övriga fria journalistik med seriösa aktörer och skribenter utfärda en veckas alternativ rapportering och enbart lyfta upp de goda exemplens historia som motvikt, och undersöka om det går att påverka samtidens iskalla hegemonier och korrupta diskurser genom ett annorlunda tonläge och lyfta upp andra ansikten att spegla oss i?

Kärnvapen?! Vem minns Kvinnor för fred och dåtidens Inga Thorsson? Nu har jag intrycket av att gemene man inte ens begriper att medlemskapet i Nato även innebär kärnvapen och det finns heller ingen stark social rörelse som driver kampen mot kapprustning och kärnvapen mer än i spridda skurar och på isolerade öar.

Fyrtio års engagemang har gett mig många krassa insikter om ”aktivister” som kommer och går. Vi är inte så många som oförtrutet fortsätter kampen.  Tidens larm och hot borde givetvis möta ett stolt och starkt motstånd med genomtänkta argument som inte springer in på hatretorikens planhalva eller låter sig luras in propagandans dirty business. I stället borde de rabbla, likt ett mantra, andra vägar att gå. Hoppets historia ger medborgarna och demokraterna kraft.

När dystopin och apokalypsen härjar är det ytterst svårt att motivera att det ens är värt att försöka. Således bör vi som ännu orkar tänka om och göra bättre. Eller ska vi resignera och slänga in handduken och ge Hegels beska droppar rätt i att ”historien lär oss att vi ingenting lär oss av historien”?

Självfallet inte, men jag för min personliga del tänder hellre ett ljus i mörkret under tystnad än vrålar i megafon, hatets och historieförfalskningarnas destruktiva språk. Det i sig är en våldshandling, som Gandhi lärde mig som ung. Saltmarschen lyckades. Medborgarrättsrörelsen lyckades. Kvinnor för fred lyckades.

Nu måste vi förhindra en total backlash för historiens hjältar och hjältinnor, som osjälviskt trodde på en bättre värld för alla och lyckades realisera förändringar. Vi måste bli tusenden som väver tillsammans för att stoppa planetens och mänsklighetens undergång. Det finns ingen tid att förlora. Larmet har redan gått.