DEBATT. Första gången jag var i Höljes var 1983, då fanns det en lanthandel som hade ”allt” – mjölk, matvaror, bingolotter, barnleksaker, sybehör, garnnystan, porslin, bilservice liksom reservdelar av olika slag och möjlighet att ta hem alkoholhaltiga drycker med mera. I Höljes saknade man inte storstaden, dit kom dagligen norrmän från sin landsbygd för att handla. Luften var frisk, skogen tät och det fanns hänglav, som jag för första gången blev bekant med. Tystnaden var nästan öronbedövande för en stadstös som jag. Jag såg både älg och bäver och minns detta Höljes med värme.

Inte så långt därifrån ligger Forshaga, varifrån Peter kommer, den nuvarande landsbygdsministern. Jag tänker: Vilken fantastisk möjlighet att kunna utveckla och jämställa livet för människor som bor på landsbygden, den bygd han borde känna mer än väl och veta vad den behöver. Jag hade satsat på att förbättra den statliga servicen och vägnätet, och skapa serviceorter med lagom mellanrum på vårt avlånga lands landsbygd av sådant som finns i en stad, såsom tandläkare, specialistsjuksköterskor, apotek, veterinär, brandmän, polis med mera.

Men vad har då landsbygdsministern åstadkommit så här halvvägs in i mandatperioden? Han slår ett slag för utrotning av våra stora rovdjur med totalt oblyga lögner och utan minsta intresse för fakta. Kompisfakta gillar ministern däremot, som Magnus Orrebrandt så förtjänstfullt skrivit en artikel om. 

För att skydda tamboskap från rovdjur skjuter man av stora mängder varg, trots att vetenskapen kan belägga att det inte är ett effektivt skydd för tamdjur. Snarare är det kontraproduktivt eftersom vargfamiljen splittras/minskas och fostran/kommunikationen i den störs.

Dessutom är varg en av våra viktigaste toppredatorer för en balans i naturen. Och inte att förglömma – EU:s art- och habitatdirektiv förbjuder den vargjakt Sverige sysslat med sedan 2011, och därför ligger vi med ett överträdelseförfarande i EU-domstolen. Kullgren och hans föregångare struntar blankt i lagen och vetenskapen.

Varför man skjuter ut en fjärdedel av vår björnstam har jag faktiskt inte hört något vettigt skäl till. Men det är klart att jakt på björn och lo är kul, med mycket fart och hundar som hetsar djuren att söka skydd innan de hamnar i jägarens kikarsikte och skjuts – detta för att troféjakt är en uppskattad jaktform enligt både Jägarförbundet och Kullgren.

”Ta bort ohyran”, säger människor med rätt att jaga om vargen. Landsbygdsministern lutar sig mot det och blåser upp åsikten, även om han själv som minister inte offentligt använder samma uttryck om Canis lupus, vår skandinaviska varg och tillika Värmlands landskapsdjur. 

Undersökning efter undersökning visar på att minst 67 procent av landsbygdsbefolkningen, både i Sverige och i EU i stort, är för våra stora rovdjur och anser att de ska ha ett strikt skydd.

Att vi befinner oss i en klimatkris och världens sjätte massutdöende av djurarter tycks inte bekymra landsbygdsministern, han tycker också att kalhyggen är bra för Sveriges plånbok. Här påvisas åter hans totala okunskap om liv, ekologi och biologi.

Att vara minister över landsbygden är inte vilken liten skitsak som helst. Även om media helst upphöjer finansdepartementet och utrikesdepartementet till det heligaste är flora och fauna basen för våra liv.

Sveriges befolkning har talat om vad man vill i fråga om djuren, helt oavsett partifärg. Och vad det gäller skogen har naturrestaureringslagen i EU sagt sitt – slut med kalhyggen, då det totalt förstör hela systemet som en skog består av, det är inte bara avverkningsbara träd för kartong/toapapper, utan en hel organism.

Det borde inte ens vara en diskussion om att politiken ska ha armlängds avstånd till naturen och de vilda djuren, och att man borde införa grundlagsskydd för vilda djur.

Grundläggande för en demokrati är bland annat att politiken och inte minst myndigheterna ska arbeta efter bästa möjliga vetenskapliga evidens och följa lagen.