För att förstå det här måste vi till att börja med gå igenom hur det amerikanska valsystemet fungerar. Inom statsvetenskapen skiljer man på proportionella valsystem och majoritetsvalsystem. I Sverige har vi proportionella val, det innebär, väldigt förenklat, att partierna får mandat beroende på hur många personer som röstar på dem. I USA tillämpar man istället ett majoritetsvalsystem där medborgarna i de olika delstaterna röstar fram elektorer som ska representera dem. De 538 elektorerna som blivit framröstade i de olika delstaterna röstar sedan i sin tur fram vem som ska bli president. I varje delstat, förutom i Maine och Nebraska, gäller “the winner takes it all”-principen. Det parti som får flest röster i delstaten vinner alltså samtliga av delstatens elektorer. Om Demokraterna får 49 procent av rösterna i delstaten och Republikanerna 51 procent betyder det att alla elektorsröster i delstaten tillfaller Republikanerna (I Maine och Nebraska utser man istället elektorer utifrån resultatet i varje valdistrikt vilket innebär att de kan skicka både några republikanska och några demokratiska elektorer). 

För att bli president måste man sedan erhålla mer än hälften av elektorsrösterna. Låter det krångligt? Då har vi ännu inte kommit till hur antalet elektorer i varje delstat bestäms … 

Elektorssystemet

Antalet elektorer i varje delstat motsvarar antalet representanter som delstaten har i både senaten och i representanthuset (som tillsammans utgör USA:s kongress). Representanterna i representanthuset är proportionerligt i förhållande till delstatens befolkningsmängd, i senaten däremot har alla delstater två representanter var – oavsett folkmängd. Det är detta som gör att en röst i en liten delstat, som till exempel Vermont, är värd mer än en röst i en stor delstat, som till exempel Kalifornien. 

Det är elektorssystemet som gör att den som vinner det amerikanska presidentvalet inte måste vara den kandidat som har fått flest röster av befolkningen, det räcker med att den kammar hem flest elektorsröster. I valet 2016 fick till exempel Donald Trump bara 46 procent av rösterna från folket, men 55 procent av elektorsrösterna. Samma sak hände år 2000 när George W. Bush besegrade Al Gore trots att han fick färre röster totalt. 

I de flesta delstater är det mer eller mindre klart på förhand vilket parti som kommer vinna elektorsrösterna. Det finns dock så kallade swing states där valresultatet väntas vara så jämnt att det är omöjligt att förutse vilket parti som kommer vinna. I årets val räknar man med att det kommer vara Nevada, Arizona, Wisconsin, Michigan, Pennsylvania, North Carolina och Georgia. Av dessa är kanske Pennsylvania den allra viktigaste att vinna eftersom de har flest elektorsröster. 

Sedan 1856 är det bara två partier som har vunnit de amerikanska valen, Republikanerna och Demokraterna. Förklaringen till det är att det är de partier som har mest makt och resurser att lägga på valkampanjen. Eftersom ett parti måste bli störst i ett stort antal delstater (tillräckligt många för att kamma hem majoriteten av elektorsrösterna) skulle det krävas extremt mycket för att ett uppstickarparti skulle kunna utmana de två bjässarna. Kritikerna till det amerikanska valsystemet brukar säga att det inte är någon verklig demokrati eftersom det i praktiken bara finns två alternativ till presidentposten. De som är mer positiva pekar på att partierna aktivt måste bredda sin politik för att få med sig så många väljargrupper som möjligt, därmed kan det rymmas ett ganska stort spann av åsikter inom ett och samma parti. 

Andra partier

Trots det här finns det som sagt ett antal andra partier, de två största är Libertarianerna och Det gröna partiet. Båda dessa har registrerade valsedlar i majoriteten av delstaterna, vilket gör att de i teorin skulle kunna vinna valet om de vann elektorsrösterna i de flesta delstaterna som de är nominerade i. I praktiken är det dock inte bara osannolikt utan så gott som omöjligt. I förra valet fick till exempel Jo Jorgensten som kandiderade för Libertarianerna 1,18 procent av rösterna och Howie Hawkins som kandiderade för De gröna fick 0,26 procent. I år kandiderar Chase Oliver för Libertarianerna och Jill Stein för De gröna. 

Utöver dessa två finns det också några andra partier vars möjligheter att vinna är ännu mindre, eller helt obefintliga, till exempel PSL (Party for socialism and liberation) som fick 0,05 procent i förra valet. I varje val brukar också ett antal oberoende kandidater som inte tillhör något parti ställa upp. I år är det bland annat Cornel West (en akademiker och aktivist från Kalifornien) och Shiva Ayyadurai (entreprenör från Massachussets). Tidigare ställde även Robert F Kennedy Jr upp som oberoende kandidat och samlade ett relativt stort stöd, men i augusti meddelade han att han istället ställer sig bakom Donald Trump. I ett fåtal stater kan du även rösta på Piratpartiets nominerade kandidat Vermin Supreme som brukar uppträda med en stövel på huvudet och som har lovat att driva igenom en lag om att alla måste borsta tänderna om han vinner, samt utlovat en gratis ponny till varje amerikan …

Men om det nu bara är två kandidater som kan vinna i praktiken, varför ställer överhuvudtaget några andra upp? Och hur kommer det sig att en del ändå röstar på dem? En anledning är så kallade proteströster, genom att rösta på ett av de andra partierna eller en oberoende kandidat kan man visa att man inte sympatiserar med någon av kandidaterna för de stora partierna. För kandidaterna som ställer upp kan en anledning vara att man vill påverka den politiska debatten i en viss riktning. Även om de inte vinner kan de också ha en viktig påverkan på valet, i synnerhet om det är väldigt jämnt mellan Demokraterna och Republikanerna och väljare som skulle ha röstat på något av de partierna istället väljer att lägga sin röst på något av småpartierna, eller en oberoende kandidat.