Föreställ dig att du är fångad i en bur där enda möjligheten att överleva är att äta upp dina medfångar. En grupp dykare på västkusten har tagit strid mot förlorade fiskeredskap. Syres reporter Ossian Sandin tog reda på varför.
En stor krabba syns som en ljus siluett omsluten av ett mörker, medan en dykare närmar sig. Snart avslöjar sig mörkret som en bur full med djurkadaver vilande på botten. I samma korta video följer liknande bilder av förruttnade djur staplade på varandra. Burarna, eller tinorna som de egentligen heter, agnas med bete för att fånga levande hummer under fisksäsongen på hösten. Men repen de är fästa vid skärs ofta sönder av båtpropellrar, och därför har burarna aldrig kommit att vittjas. Samtidigt har de fortsatt locka till sig djur som utan möjlighet att fly har kannibaliserat på varandra för att överleva i det trånga utrymmet.
– Det värsta är när det har simmat in en hummer och det sedan kommer en krabba och käkar upp hummern. I en bur som legat i flera år kan det synas rester av ett antal olika djur. Det är alldeles förskräckligt att se det, säger Cilla Persson, en av dykarna i Divers against ghostnets som filmat klippen i videon.
Mindre spökfiske
Föreningen utgörs av en handfull dykare utspridda på några öar i Bohusläns skärgård som bärgar förlorade fiskeredskap. Varje dyk innebär nya fynd. Enligt Paul Hultsbo, en annan av dykarna, nästan uteslutande från de tusentals fritidsfiskare som varje höst försöker fånga hummer på Västkusten. Med nya mer beständiga material har spökfisket förvärrats, då burarna inte längre blir upplösta i vattnet utan kan fortsätta fiska.
– Sedan man fiskade med glaskulor och bomullsgarn har materialen bara blivit starkare och starkare, konstaterar Paul Hultsbo.
Men dykarnas arbete mot spökfisket har inte stannat vid att plocka upp redskap. När de förstod att myndigheterna i Norge reglerat burfisket genom att kräva en flyktväg i burarna, började de lobba för liknande regler i Sverige. Den 1 januari 2023 infördes också regler som innebär att alla tinor måste vara utrustade m ed en flyktväg täckt av bomullstråd, som med tiden kan lösas upp i vattnet. Av de tinor dykarna bärgat från fjolårets hummerfiske, hade alla öppnat sig – utom en som var felmonterad.
– Om man tar en tina som är gjord i stål och nylontråd tar det kanske 15–20 år innan stålramen rostat sönder och den kollapsar, så det är jättestor skillnad, säger Cilla Persson.
De tror också att flyktvägarna kommer att få betydelse för hummerbeståndet, som enligt SLU ligger på en varaktigt låg nivå. Men även om det innebär mindre spökfiske från tappade hummertinor är det på intet vis ett slut. De förlorade burarna innebär fortfarande dödsfällor under den tid det tar för tråden att luckras upp i vattnet.
– Vi gjorde faktiskt ett prov under sommaren kring hur lång tid det tar för tråden att lösa upp sig, den ena gick upp efter tio veckor, den andra efter 16 veckor, säger Paul Hultsbo.
– Under tiden kannibaliserar de på varandra. Allt som går in där lever en till två veckor, fortsätter han.
Spred ljus över omtvistat fiske
Efter varje dyk stannar dykarna vid 3–6 meters djup för att vädra ut kväve ur blodet. Det var i samband med en sådan paus som dykarna kom ett annat omtvistat fiske på spåren. Dykarna lade märke till att de stim av läppfiskar som brukade hålla dem sällskap under säkerhetsstoppen blev färre, samtidigt som de noterade ryssjor (en större bur av nät) i de grunda havsvikar de brukade dyka i. Det visade sig att läppfiskarna, som är något av havets städpatrull, blev skickade i tankbilar till Norge, där de slutade sina dagar i laxkassar – satta att äta laxlus.
– Är det riktigt att köra levande fisk i timtal till en säker död i en laxkasse i Norge? frågade sig Paul Hultsbo i ett reportage i Syre i oktober 2019.
Dödligheten i laxkassarna har visat sig vara nära hundraprocentig över en säsong, då läppfiskarna angrips av en rad bakterie- och virussjukdomar, enligt den norska veterinärmyndigheten. En del blir också uppätna av laxarna de är satta att vårda. Men också de långa transporterna i Norge ett omdiskuterat problem för djurvälfärden. I en rapport från den norska veterinärmyndigheten skriver myndigheten att det rört sig om upp till 40 procents dödlighet under de transporter som kommer från Sydnorge – då flera av läppfiskarna är särskilt känsliga för dålig vattenkvalitet.
”Import eller transport av läppfisk över långa geografiska avstånd bör undvikas”, konstaterar myndigheten.
Fisk har inget etiskt värde
Svensk djurskyddslagstiftning reglerar hur transporterna får ske i Sverige. Bland annat måste vattnet bytas ut med jämna mellanrum för att undvika höga koldioxidhalter och företagen ska journalföra dödligheten under färden. Men länsstyrelsen i Västra Götaland, som är den myndighet som har ansvar för att utföra tillsyn på hur lagstiftningen efterlevs, visade sig inte ha gjort någon kontroll av fisktransporter av läppfisk till Norge. Fem år efter att Syre skrev om exporten och fisket är budskapet detsamma.
– En fisk har inget etiskt värde i dagens samhälle, det är en fri produkt ungefär som morötter, säger Paul Hultsbo.
Havererad musselodling
Även suspekta musselodlingar har väckt dykarnas intresse. Sommaren 2020 såg Cilla Persson och hennes äkta man, också han dykare, långa plaströr ligga som ”plockepinn” i Stigfjordens naturreservat. Rören kom från en av fjordens musselodlingar. Det ska hänga nät från dem där musslorna kan fästa sig, och normalt ska rören ligga i snygga rader. Ägarna bakom odlingen hade också hamnat i blåsväder för att ejdrar fastnat i de nät de satt upp för att förhindra att fåglarna tog musslorna. De frikändes i tingsrätten med motiveringen att det kunde jämföras med att knubbsäl fastnar i fiskares nät och drunknar, en ”beklaglig men oundviklig bieffekt”, som kunde accepteras. Men nu hade odlingen av allt att döma havererat och både ejdernät och musselnät låg i vattnet. Cilla Persson och hennes man beslöt sig för att dokumentera haveriet för att kunna visa upp det för allmänheten.
– Det allvarligaste är att det ligger tonvis med plastskräp på botten av ett naturreservat. Det är rör och nät och fransiga rep som släpper ifrån sig fragment när man rör vid dem. Jag förstår inte att det tillåts och jag skulle vilja ha en riktigt bra förklaring från musselodlarna till att de ligger där, berättade Cilla Persson för Syre när tidningen uppmärksammade den film hon och hennes sambo producerade.
”Man blir lite utmattad”
Jordbruksverket stoppade alla utbetalningar till ägarna och kort därefter undersöktes anläggningarna i Stigfjorden av myndigheten, som redan inlett en granskning av några av bolagets andra odlingar. De dykare som assisterade Jordbruksverket under kontrollen berättade om ”grottsystem av material som var metervis höga och med död botten som följd”, skriver myndighetens kontrollant Hannes Landholm i ett mejl till Syre. Ägarna skyllde i Syre på en kombination av olyckliga omständigheter och lovade att städa upp efter sig. Drygt fyra år senare ligger skräpet kvar. Ett krav från länsstyrelsen om att bolaget måste rensa upp de havererade anläggningarna har överklagats och rättsprocessen är ännu inte avslutad. Jordbruksverket har å sin sida stämt bolaget på 15 miljoner kronor för att de inte följt beslut om stöd, vilket ska tas upp i rätten i januari.
– Man blir lite utmattad av att det inte händer något, säger Cilla Persson.
Vad är det som får er att fortsätta?
– Det ligger i sakens natur att bli påverkad av det man ser under vatten och försöka göra något åt det. Men det är också fantastiskt att som liten människa kunna göra skillnad.
