Så var vi här igen: ännu en Tidö-presskonferens, ännu en repressiv åtgärd att uppröras och förfasas över.

Den här gången är det Gucci-kepsen som skapar rubriker. Tidö-parterna lägger nu fram sitt förslag om visitationszoner: designerade platser där polisen nu kommer kunna visitera vem som helst, utan brottsmisstanke, om de faller under en ”riskprofil”. Riskprofilen? Tja, om du ”ser ut som en gängkriminell” (enligt Liberalernas polistalesperson Martin Melin är du troligtvis gängkriminell om du bär Guccikeps) så riskerar du att visiteras.

Förslaget är förstås lika dumt som det är löjeväckande. Den svenska polisen ska nu alltså agera modepoliser och utifrån klädstil avgöra vem som ska genomgå integritetskränkande behandling. Absurditeten i det hela gör att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Många väljer att skratta. ”Dags att beställa hem en fejk-Guccikeps” hojtar vissa, medan andra postar bilder på olika politiker från Tidö-partierna med ”misstänkta gangsterkläder”.

Det är farsartat, ja. Men det är också på dödligt allvar. Både Diskrimineringsombudsmannen och människorättsorganisationen Civil right defenders varnar för att visitationszoner ökar risken för att polisingripanden kommer att baseras på diskriminerande etnisk profilering, något som redan förekommer i polisens arbete. Justitiekanslern menar att det är ”högst tveksamt” om förslaget är förenligt med det skydd mot godtyckliga ingripanden som finns i Europakonventionen och regeringsformen.

Men inte hindrar det Tidöpartierna. Lagen ska gå igenom – och fort ska det gå. Redan den 28 mars räknar regeringen med att lagändringarna träder i kraft. Någon riktig opposition finns det tyvärr inte att tala om. Socialdemokraterna har visserligen kritiserat förslaget, men inte för att det kränker grundläggande fri- och rättigheter utan för att lagen inte är tillräckligt repressiv. I Socialdemokraternas Sverige ska alla, i sann Gestapoanda, ha samma chans att bli godtyckligt kroppsvisiterade av polisen. Låt hela Sverige bli en visitationszon.

Förutom att lagen är ett rättspolitiskt haveri i sig, representerar den ännu ett steg mot ett mer auktoritärt, och mindre fritt, Sverige. I ett remissutlåtande från i höstas konstaterar Advokatsamfundet att ”de utredningar och lagförslag som för närvarande i snabb takt föreslås, på ett betydande sätt inskränker de fri- och rättigheter som har varit grundläggande i svensk rätt under lång tid” och att det är ”lagförslag som kommer i snabb takt och utan närmare analys vad lagstiftningen innebär för ett demokratiskt rättssamhälle”.

Det här är på riktigt. Nedmonterandet av rättsstaten sker framför våra ögon – och vi låter det hända.

Under 1950-talet bodde den franske filosofen Michael Foucault, en av 1900-talets mest inflytelserika tänkare inom maktkritik, några år i Uppsala. Drygt ett decennium efter att han lämnat Sverige, reflekterar Foucault i en intervju i Bonniers litterära magasin över ”stumheten hos svenskarna, deras tystnad, deras vana att tala med elliptisk återhållsamhet”. Han målade upp bilden av ett samhälle där ”en människa endast är en rörlig punkt som underkastar sig lagar, mönster och former.”Låt oss hoppas att hans analys av svenskheten inte längre stämmer. Om det är någon gång vi behöver mobilisera för att försvara våra fri- och rättigheter, så är det nu.