Ett lass med förlorade fiskeredskap väntar på ön Tjörn i Bohuslän, upplockade från havets botten av en lokal fiskare. Per-Olof Samuelsson, projektledare och tidigare miljöinspektör, är på väg dit för att hjälpa honom bärga skräpet till en marin återvinningscentral i Sotenäs kommun.

– Mina sista år i yrkeslivet ville jag göra något konkret och bra för havsmiljön, säger han ifrån vägen och berättar att en lång radda släktingar varit fiskare. 

– Men själv har jag varit i miljösvängen i 34 år. 

Med sina erfarenheter snickrade han ihop ett projekt för att hämta upp spökredskap som varje år förloras till sjöss – och samtidigt ge kustfiskarna en extra inkomst. Den till synes enkla idén var att ge fiskare med bra lokalkunskap betalt för att bärga redskap genom att dragga en specialdragg längs med botten. Men också kontraktera professionella dykare för att ta sig an de redskap som förlorats på bottnar grundare än 20 meter, för att inte skada värdefulla tång-
skogar.

– Det är en metod jag skapat som kallas Bohusmetoden, säger Per-Olof Samuelsson.

”Gäller att minimera förlusterna”

Problemet kan tyckas överväldigande. Enligt EU:s beräkningar utgör 27 procent av det marina skräpet gammal fiskeutrustning. I vissa områden, där borttappade eller dumpade fiskeredskap fortsätter att fånga fisk under lång tid, kan det till och med påverka bestånden, enligt Havs- och vattenmyndigheten. Moderna svårnedbrytbara konstfibermaterial i fiskeredskapen har också lett till att problemen ökat.

– Vi kan hitta hummertinor som är 20 år gamla och intakta. Sedan kan fångstmöjligheten minska när de blir beväxta och intrasslade i varandra eller nedgrävda i sediment. Men det är fortfarande marint skräp och en miljöbelastning, säger Charlotta Stadig, utredare på Havs- och vattenmyndigheten, som beskriver problemet som stort.

– Det är egentligen inte konstigt, så länge vi bedriver fiske kommer det att tappas redskap. Men det gäller att minimera förlusterna.

Lejonparten av de förlorade hummertinorna har tappats av fritidsfiskare som är sämre på att hantera redskapen, berättar Per-Olof Samuelsson. Men med mer kunskap och systematiska städinsatser tror han att det går att hålla kusten ren från förlorade tinor.

– När vi kört på i ett par år i en kommun känns det som att det minskar och vi får upp en större andel äldre redskap. Men vi får fortfarande upp betydande mängder av förlorade fiskeredskap, för det tappas varje år i höststormarna. Jag har alltid sagt att de här projekten behöver göras i alla kommuner i Bohuslän.

”Siffrorna talar för sig själv”

Vid årskiftet 2021/2022 fick Hav ett regeringsuppdrag för att tackla problemet med förlorade fiskeredskap. Under fjolåret samordnade också myndigheten den största stödinsatsen i Sverige ditintills. I tio projekt längs den svenska kusten och i sjön Vänern samlades 954 burar, tinor och ryssjor in, samt över 33 000 meter spöknät, enligt myndighetens årsredovisning. 

Samtidigt har IVL Miljöinstitutet utifrån en enkätundersökning riktad till fritidsfiskare beräknat att 3 900 hummertinor tappas på Västkusten varje år. Till det kommer de tinor som tappas av yrkesfisket, som har krav på sig att rapportera in sina förluster inom 24 timmar. I fjol uppgick det till 94 tappade hummertinor. Det vill säga, endast en begränsad andel av alla hummertinor som förloras ett år plockades upp under de historiskt stora städinsatserna ifjol.

– Siffrorna talar för sig själva, det sker en ansamling. Vi måste stoppa tillförseln på något sätt, vi kan inte bara hålla på att städa utan det behövs mer åtgärder, det blir synligt när man får sådana siffror, säger Charlotta Stadig.

Kunskapsluckor

Men det finns också kunskapsluckor kring hur mycket redskap som förloras varje år. Även inom fisket av havskräfta, ett fiske som bedrivs på djup mellan 30 och 80 meter, sker förluster av burar. Till skillnad från i hummerfisket används flera burar samtidigt som sitter fast i länkar. För yrkesfisket kan de uppgå till 80 stycken medan det i fritidsfisket finns en begränsning på sex stycken. Paul Hultsbo från föreningen Divers against ghost nets på Västkusten vittnar om att de ofta hittar flaggor från kräftburar i samband med de strandstädningar föreningen genomför varje år. 

– Det innebär att det står stora länkar med kräftburar och fiskar någonstans som blivit avkört (av exempelvis trålare – red:s anm.), det är stora volymer vi pratar om som står djupt.

Yrkesfisket ska rapportera in sina förluster till Havs- och vattenmyndigheten. Men enligt de rapporterna har endast 67 burar förlorats de senaste tio åren, där det ”troligen gäller burar för havskräfta”, enligt uppgifter från Hav till Syre. Om det finns ett mörkertal vill Charlotta Stadig ”inte spekulera kring”. 

Någon uppskattning av hur mycket kräftburar som tappas inom fritidsfisket, likt den om hummertinor, finns inte. Även nät kan likom burar fortsätta fånga fisk lång tid efter att de tappas. Men inte heller hur mycket nät som förloras i svenska vatten finns det någon aktuell uppskattning av, enligt Charlotta Stadig.

– I och med att nätfisket minskat har det inte varit i fokus. Men absolut, det hade varit intressant att titta på. Som du anar är det ganska stora kunskapsluckor. Vi behöver bättre säkerställda siffror, det känner vi hela tiden, säger hon.

Bidrar till mikroplaster

Varje tappad bur eller fisknät innebär ett lidande. Fiskar, krabbor och humrar svälter till döds i de förlorade burarna, eller så blir de uppätna av sina medfångar, medan tumlare och sjöfåglar kvävs till döds när de trasslar in sig i förlorade fiskenät. Men plastskräpet slår också mot djuren indirekt. Forskare har pekat på att det marina plastskräpet kan fungera som en ”trojansk häst”, där de små plastpartiklarna fungerar som transportörer för olika skadliga kemikalier. Dessa kemikalier kan sedan tas upp av marina organismer när de äter mikroplasten, vilket kan leda till en rad hälsoproblem. Samtidigt betraktas tillsatserna ofta som en företagshemlighet, vilket gör deras effekter svårstuderade. 

– Plast är integrerat i samhället och löser många hållbarhetsproblem. Det är bara det att användningen har skenat iväg och är okontrollerad, i kombination med att det som ingår i plast i stor del är hemliga ingredienser, så man vet väldigt lite om vad det är för kemikalier som används och vilka risker de har, säger Martin Hassellöv, forskare, vid Göteborgs universitet. 

Saknas medel 

Vid årsskiftet upphör Havs- och vattenmyndighetens regeringsuppdrag kring förlorade fiskeredskap. Samtidigt har den EU-fond som stått för 70 procent av städkostnaderna sinat. Endast 2,5 av 25 miljoner kronor återstår till det att en ny programperiod tar vid 2028. Pengar som inom kort kommer att vara intecknade och enbart räcka till projekt i två kommuner, berättar Thomas Sickeldal, handläggare på Jordbruksverket.

– Tyvärr är det flera år som det inte kommer att finnas några pengar.

Havs- och vattenmyndigheten, som stått för 30 procent av projektens kostnad, kan i dagsläget inte uppge om myndigheten kan fortsätta att bidra med medel till spökfiskeprojekt. Men Charlotte Stadig säger att finansieringsfrågan kommer att tas upp i den slutrapport som ska lämnas in till regeringskansliet vid årsskiftet. 

– Det avgörande är att vi får muskler att jobba vidare med de här frågorna.

Ser ni något behov av ökad reglering?

– Det kan mycket väl finnas behov av fler regleringar. Vi hoppas att det här regeringsuppdraget leder till en insikt hos regeringskansliet att de här frågorna inte är klappade och klara.

Per-Olof Samuelsson som engagerat sig i spökfiskprojektet går snart i pension och letar efter en efterträdare att ta över det han påbörjat. Men han konstaterar att framtiden är oviss. 

– Det behövs långsiktighet och trygghet, så att man vet att det finns pengar, säger han.