I en något tillspetsad text av Johanna Ihse redogörs en tes om att alla killar någon gång tänker på Olof Palme, och hur han tycks ha blivit något av en fadersgestalt åt en ung generation drömmande killar som föddes decennierna efter mordet på honom.

Jag ska medge att jag delvis känner mig träffad av Ihses text, men inte riktigt av de anledningar som hon anger. Vad jag saknar är en statsminister i Sverige med ett äkta antirasistiskt intresse och som talar om internationell solidaritet, utifrån en personlig övertygelse. Överhuvudtaget längtar jag efter politiker i Sverige som talar om värden på ett sätt som Palme gjorde en gång i tiden. Det är en känsla som stärks efter varje gång jag har kollat på partiledardebatterna på SVT.



När jag tar del av nyhetsflödet kring att Israel, med stöd av västvärlden, begår folkmord mot palestinier längs Gazaremsan, då saknar jag en svensk statsminister som vågar kalla Netanyahu för ”satans mördare”. Istället har vi i dag en svensk regering vars utrikesminister säger att Israel har ”rätt till självförsvar”, vilket tycks betyda att man anser att Israel har rätt att avhumanisera palestinier och med västvärldens goda minne begå krigsförbrytelser på ett sätt som saknar motstycke i modern tid. I skrivande stund har Israels armé mördat över 30 000 palestinier, varav ca 14 000 av dem är barn. Var är Sveriges röst som fördömer Israels statsterrorism? Vad skulle Palme ha gjort?



Palmekommissionen lanserade begreppet ”gemensam säkerhet”, som traditionellt varit grunden för Sveriges förhållningssätt till omvärlden och handlat om att skapa dialog med de som tillfälligt betraktats som fiender. I dag är Sverige medlem i kärnvapenalliansen Nato och anpassningen till USA:s intressen blir alltmer påtagligt. Jag menar, Sverige kan lika gärna avveckla försvarsdepartementet och låta Pentagon sköta resten. Återigen, vad skulle Palme ha sagt? Hur skulle han kritiserat såväl Rysslands invasion i Ukraina som Natos expansion österut, stick i stäv med de löften som västvärlden angav till Gorbatjov?



Möjligen beror min längtan efter en statsminister som Palme på att jag inte alls känner någon stolthet över det Sverige som vuxit fram de senaste 15 åren. Ärligt talat känner jag ingen framtidstro. Man blir mentalt trött av de tongångar och diskurser som dominerat sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010. Jag känner mig vilse i ett politiskt landskap som kantas av både nationalism och militarism, liksom en påtaglig visionslöshet.

Jag är väl medveten att Palme var en oerhört kontroversiell politiker, som än idag förmår att väcka starka känslor. Men, när han var Socialdemokraternas partiledare tillika Sveriges statsminister vann Sverige världsrykte för sitt engagemang för antiimperialism, avkolonisering och mänskliga rättigheter.

I flera städer världen över finns både gator och torg namngivna efter Olof Palme. Jag tror knappast att Magdalena Andersson, Ulf Kristersson eller Jimmie Åkesson någonsin kommer att uppnå ett liknande anseende, i den mån de alls blir ihågkomna.