Det börjar bli en tradition med fredsfestival på Österlen i augusti. På initiativ av bland andra Gudrun Schyman samlas en brokig skara i Simrishamn den 9-11 augusti för samtal, föreläsningar, musik och manifestation. Ambitionen är att festivalen ska ”tydliggöra samband och sammanhang och ge verktyg för handling”, skriver arrangörerna inför festivalens fjärde upplaga.

Bland de mer namnkunniga inbjudna finns bland annat författaren och idéhistorikern Sven-Eric Liedman, forskaren och USA-experten Frida Stranne, Vendela Englund Burnett, ordförande i Svenska läkare mot kärnvapen och satirtecknaren Max Gustafson. Den sistnämnda har med sina träffsäkra serierutor ackompanjerat svensk politik och samhällsdebatt i åtskilliga publikationer under mer än ett decennium, och han medverkar i fredagens program där han ska prata om några av sina bilder. Det är åtminstone vad Max Gustafson antar när Syre ringer honom en vecka tidigare, och han fortfarande är i ”semestermood”.

– Det är nästan så jag får ringa Schyman och fråga hur det går det till, säger han muntert.

Hittade hem i satiren

De utvalda bilder som får följa med till Österlen kommer i alla fall att ha någon koppling till fred och konflikt, Max Gustafson säger att han har ”gjort mycket Nato på senare tid”.

– Sen är jag väldigt bred, så jag slänger nog in lite annat också.

Max Gustafson har tecknat i serieform hela sitt vuxna liv, och det har alltid varit samhällsorienterat med någon typ av punchline eller skämt inbakat, berättar han. Runt 2010 började han satsa på sina numera karaktäristiska ”enrutingar” med en tydligare udd av politisk satir.

– Då kändes det som att jag hittade hem. Jag visste hur man får till slagkraftig humor i bild, och det blev en extra utmaning att använda bara en bild för att förklara något komplext.

Hände det också något i samhället vid den tiden som fick din karriär att ta den riktningen?

– Ja. En viss herr Reinfeldt kom till makten för andra gången, och jag kände att nu får det fan räcka. De har haft makten i fyra år och Svensson verkar fortfarande inte fatta varthän det barkar. Jag började göra mer enrutingar trots att jag hade seriestrippar i ganska många dagstidningar, så det gifte sig ganska bra med min frustration över samhället. Jag kände mig kreativ och började fundera på hur jag kunde utveckla mina bilder. Jag började teckna för Alliansfritt Sverige i samband med det, det blev en sporre för mig och jag fick också en plattform för att nå ut.

Om du blev upprörd när Reinfeldt vann igen 2010, hur känner du dig då nu…?

– Nu har jag detoxat nyheter och social media ett tag för att orka, men jag kan säga så här, det är så mycket att ta av så jag vet inte riktigt var jag ska börja ibland. Både på hemmaplan i Sverige och även i andra länder går demokratin tillbaka, det är populistiska ledare som gör det ena galna utspelet efter det andra…. Det blir cherrypicking, man får välja några galna grejer att göra satir på. En sån som Donald Trump är ju en stor distraktion hela han, ibland får man zooma ut alla konstiga yttranden och försöka se vad det gör med samhället att ha en sån person som ledare, vad det gör med Sverige att ha den regeringen som är nu. Det kan bli mycket pajkastning, och det är tacksamt att skämta om, men ibland behöver man lyfta blicken och se helheten.

Är det svårt att göra satir när verkligheten redan är som en satir?

– Jag vet att verkligheten överträffar dikten, men dikten kan krydda verkligheten och få folk att skratta, det fyller den funktionen. När människor tycker en politiker säger nåt befängt och får det bekräftat, det tror jag är viktigt, jag tänker att det kan få en förlösande effekt. Jag ser inte att vi kommer dit att det är meningslöst att göra satir, jag tror vi behövs. Sen är en annan aspekt av tecknandet att det är kul att teckna.

Vilka företeelser är roligast att teckna?

– Dumhet är roligt generellt, då får jag rita en dum person, det är alltid kul. Gärna om det är nåt totalt inkonsekvent uttalande, något motsägelsefullt. Sen finns det ofta öppna mål, utspel där någon verkligen gör bort sig, det är bara att ta slumpad SD-valvaka, det kommer konstant material. Annars kretsar det genremässigt kring sådant som klimat och ojämlikhet, rasism, arbetsvillkor, såna grejer.

Paranoida politiker

Även krigen i världen letar sig förstås in i Max Gustafsons teckningar, men kanske framför allt det som sker på hemmaplan, där han gärna kommenterar den nationella krigshetsen i sina bildrutor.

– Från vår politiska ledning ser man kriget komma hela tiden, man är lite paranoid. Det blir nästan en självuppfyllande profetia när man hela tiden pratar om att nu kommer kriget. Det är aldrig någon som pratar om hur man ska kyla ner situationen, hur man skapar fred och demokrati, och det är farligt att aldrig prata om det. Sen får de kalla det hur naivt hur som helst, men någon måste börja prata om hur.