Bakgrund

Inbördeskriget i Syrien startade i mars 2011, under det som har kallats för den arabiska våren. Precis som i många andra arabländer hade missnöjet med presidenten Bashar al-Assad, som suttit vid makten sedan år 2000, vuxit under en längre tid. Bashar al-Assad är son till Hafez al-Assad som var president i Syrien från 1971 fram till sin död 2000 och som även han styrde Syrien med järnhand. Vid den här tiden drabbades Syrien också av en svår missväxt samtidigt som man också hade en kraftfull befolkningsökning vilket blev en stark grogrund för protesterna. 

Protesterna i Syrien besvarades stenhårt av regimen och armén fick bland annat order om att beskjuta demonstranterna vilket ledde till tiotusentals dödade. Några månader efter att protesterna hade brutit ut bildades Fria syriska armén (FSA) som till att börja med bestod av desertörer från armén men som snabbt även lockade till sig frivilliga ur lokalbefolkningen och även utländska legosoldater. Under året som följde gick allt fler höga officerare från den syriska armén över till FSA och sommaren 2012 hade konflikten utvecklas till ett fullskaligt inbördeskrig. Ytterligare ett viktigt steg i konflikten skedde 2014 då IS utnyttjade det allmänna kaos som rådde i landet och utropade ett kalifat som sträckte sig från östra Syrien till västra Irak. I kampen mot IS spelade de kurdiska styrkorna, som fick stöd av USA, en viktig roll. 

2016 skedde en vändpunkt i kriget då Syrien, med hjälp av urskillningslösa bombningar från Ryssland, återtog kontrollen över den näst största staden, Aleppo. Sedan 2019 och fram till nu har det rått något av ett dödläge i kriget. Den syriska regeringen har fortfarande kontroll över stora delar av landet medan kurdiska styrkor har utropat ett självstyre i nordost och rebellstyrkor håller delar i nord och nordväst. 

Vilka är parterna i konflikten?

I dag består rebellstyrkorna framförallt av Hayat Tahrir al-Shaam, som tidigare kallade sig al-Nusra, och som är en avknoppning från al-Qaida samt av SNA som kan ses som en ny version av FSA, alltså den armé som spelade en stor roll i början av konfilkten.  Båda grupperna får stöd från Turkiet men stöttas även av andra arabländer som Saudiarabien, Jordanien och Qatar. Vissa av rebellgrupperna har också tidigare stöttats av flera västländer, bland annat USA, Frankrike och Storbritannien.   

Assadregimen har å sin sida stöd från Ryssland, Iran, Kina och flera utländska arabiska grupper, inklusive Hizbollah. 

Vad vill de olika sidorna uppnå?

Den ideologi som råder i Syrien heter Ba’athism och är en form av panarabisk nationalistisk socialism. Syrien är i praktiken en enpartistat och staten kontrollerar de flesta banker och industrier. Assad styre har av vissa beskrivits som sekulärt och progressivt, eftersom han har gett religionen mindre inflytande, men samtidigt är detockså oerhört brutalt och odemokratiskt. Redan långt innan kriget bröt ut torterades och dödades oliktänkande och Assad har fått smeknamnet ”Slaktaren i Damaskus” för att han har låtit döda tiotusentals civila. En faktor bakom protesterna var också att Assad har gett fördelar åt den religiösa grupp som han själv tillhör, alawiterna, samtidigt som andra grupper har diskriminerats. 

Bland motståndsgrupperna finns det flera olika och motstridiga mål. Hayat Tahrir al-Shaam (HTS) är en jihadistisk och salafistisk grupp vars mål är att krossa ba’athismen och att Syrien ska präglas av islamistiska värderingar. En av deras ledare har i ett uttalande sagt att om de erövrar Syrien så kommer sharia-lagar att råda ”men inte som hos IS eller i Saudiarabien”. 

Syriska demokratiska styrkorna (SDF), som leds av kurdiska YPG men som även inkluderar flera syriska och arabiska styrkor, säger själva att deras långsiktiga mål är att skapa ett sekulärt, demokratiskt och federalt Syrien.  

Ryssland har långa och täta band med Syrien och har även ekonomiska intressen i området, så att de valde att engagera sig på Assads sida 2015 var inte helt oväntat. För Putin fanns det förmodligen också en rädsla för att protesterna mot regimen skulle sprida sig till Ryssland om de hade lyckats i Syrien. 

USA har varit en aktiv part i Syrienkriget ända sedan 2011 då de införde sanktioner mot den syriska regimen och stöttade Fria syriska armén. Under 2014 började de också spela en militär roll då de, tillsammans med en koalition av länder, genomförde flyganfall mot IS. 2017 genomförde de också för första gången flygbombningar riktade mot syriska regeringsstyrkor. USA:s mål är dels att krossa islamistisk terrorism men också att minska Syriens och Irans makt i regionen.
Turkiet har stöttat vissa av rebellgrupperna i Syrien under en lång tid, samtidigt som man också ser en gemensam fiende med den syriska regimen i de kurdiska grupperna. 

Varför blossar striderna upp igen nu?

Sedan 2019, då IS retirerade, har kriget varit mer lågintensivt. I slutet av november erövrade dock Hayat Tahrir-al Sham stora delar av Syriens näst största stad Aleppo. Därmed har kriget återigen gått in i en mer intensiv fas. Sedan dess har deras framryckningar fortsatt och de har, i skrivande stund, även tagit över den strategiskt viktiga staden Hama. 

Att det blossar upp igen nu tror man har flera skäl. Ett är kriget i Israel som på sätt och vis har spillt över på den här konflikten. Iran, Hizbollah och Hamas som har band till den syriska regimen har alla blivit svagare vilket gör att rebellgrupperna ser en möjlighet att flytta fram sina positioner. Samtidigt är en annan av Syriens närmaste allierade, Ryssland, fullt upptagna med kriget mot Ukraina. 

Källor: Al-Jazeera, Wikipedia, SVT, DN, Utrikespolitiska institutet