Nilen var den första flod jag blev bekant med. Inte personligen, utan i en (på den tiden) populär barnvisa om en krokodilfamilj som man ibland kunde få se ”på Nilens svarta strand”. Nilen har inte svarta stränder, det är textens klämkäcka rasism som färgar av sig.

Men vid Nilens strand fanns också den vassrugge där den lilla Moses hittades i sin korg av faraons dotter några tusen år tidigare – före krokodilfamiljens tid, för annars kunde det ha gått illa.

Lite senare kom Amazonfloden ringlande vid medvetandehorisonten, och precis som Nilen var den enormt stor. Jag undrade om floder kanske var för stora för att rymmas i Sverige, men så blev det dags att läsa geografi och bli förhörd på Hallands floder. Fem floder i ett litet pluttlandskap som Halland? 

Ebb och syndaflod

Varför de kallades floder i våra geografiböcker har jag ingen aning om, för det finns inga floder i Sverige. Inga som kallas så i alla fall. Inte ens Hallands floder var floder när man tittade närmare, för när man talar om dem en och en är de vanliga åar.

Det gäller hela Norden – det är bara stora vattendrag i andra delar av världen som kallas floder. Visserligen forsar  en typisk älv fram på ett annat sätt än en långsam flod, men det verkar ändå inte vara därför.

I alla de germanska språken finns ord som liknar flod, och som betyder något som har med vatten att göra. På isländska betyder flóa flöda över eller översvämma, som engelska flood och nederländska vloed, och en flói är en utvidgning av ett vattendrag. I danska, norska och svenska finns varianter av flo, som är ett gammalt ord för olika vattensamlingar och mest används i dialekter. Vi har också flöde, flyta och andra ord som är släkt med flod, men det är bara tyska Fluss som faktiskt betyder flod. 

På de nordiska språken har flod använts som i ebb och flod, för vattenflöden snarare än vattendrag. Vårflod, springflod, störtflod, och så Bibelns syndaflod. I Bibeln finns även floder som är vattendrag, som Nilen och Eufrat, och det är nog den vägen som floden som vattendrag har flutit in i de nordiska språken.

En flod som heter Älven

”Fisken vthi elffwarne will H: K: M:tt ingom förlänass” skrev Gustav II Adolf för fyrahundra år sedan. Det kan låta kryptiskt i nutidsöron, men om man vet vad ingom är för ord blir det begripligt. Ingom är dativformen av ingen, och dativ är ett kasus som används för att visa att här är mottagaren eller föremålet för det som sker i meningen. Ingom skulle förlänas, ingen skulle få fisken uti älvarna. Den ville kungen ha själv.

Älv är ett nordgermanskt ord med rötter som går längre tillbaka än så. Det är släkt med latinets albus, som betyder vit, om det nu var för att älven glittrade i solen eller för det vita skummet i forsarna. På lågtyska heter floden de Elv, och floden Elbes namn betyder Älven – enligt vissa etymologer är det ordet älv som kommer från Elbes namn, men det verkar vara den andra tolkningen som har överlevt.

Så floden som heter Älven är ingen älv på de nordiska språken eftersom den inte ligger i Norden. Enligt Svenska Akademiens ordbok, SAOB, har älven dessutom fler kännetecken: ”om stort (o. snabbt l. häftigt framflytande) vattendrag, numera vanl. om sådant som är större än en å; i sht (o. numera bl.) om förhållanden i Norden”.

Det är alltså så att orden flod och älv har funnits i språket parallellt med lite olika betydelser. En älv var en älv, en flod kunde vara vilket flöde som helst. Men så bestämde sig bibelöversättarna för att kalla vattendragen i Bibeln för floder, och ordet fick en ny betydelse.

Det kan ha berott på inflytande från översättningar till andra språk eller kanske på att de ville ha ett ord som lät lite exotiskt men ändå gick att förstå. Eller så fanns det någon annan tanke bakom.

Men det fastnade aldrig som namn på vattendrag i Sverige eller de andra nordiska länderna. De var älvar, åar och bäckar, och sen fick floderna hålla till någon annanstans. Bortsett från att det dök upp fem stycken i Halland i 1900-talets geografiböcker.

Över ån efter vatten

Å är också ett intressant ord, så gammalt att det bara finns en vokal kvar av det. Det kommer från ett många tusen år gammalt indoeuropeiskt ord för vatten, som nu finns i olika versioner i olika germanska och romanska språk. 

På de romanska språken betyder det fortfarande just vatten, och inte till exempel vattendrag. Spanska agua, italienska acqua, portugisiska água, rumänska apa, katalanska aigua och flera liknande, och så franska eau, som uttalas ungefär som vårt å.

Det finns i en massa ortnamn också. Ar- i Arvika och Arboga, till exempel – Arboga betyder Åkröken. Västerås ligger inte på någon ås, det heter från början Västra Aros, och aros är sammansatt av ar plus os, som betyder flodmynning. Västra flodmynningen, alltså. Östra Aros var föregångaren till det som nu är Uppsala.

Älvar finns i en del ortnamn, som Älvsjö och Kungälv, men det är inte lika vanligt. Flod finns till exempel i Dala-Floda, men det syftar på ett flöde och inte på en flod. Flon, Brunflo med flera finns också; en flo är en vattensamling eller en källa, och brun i Brunflo står egentligen för brunn i betydelsen källa. Dessutom ligger Floden i Södermanland – men det är en sjö.