Det är inte minskat barnafödande som är ett problem utan den snabba befolkningsökningen i Sverige och resten av världen, menar Håkan Lane.
I en ledarartikel i DN och på flera andra ställen har olika debattörer ondgjort sig över “problemen” med det minskade barnafödandet. Siffrorna från SCB anses vara “ödesmättade” och kvinnornas bristande vilja att offra sig sägs leda till “ekonomisk chock”. Man hävdar att vi måste välja mellan ökad invandring eller att närmast stå på ruinens brant.
Eftersom premissen i denna debatt verkar vara att samhället blir lyckligare ju fler personer som finns kan jag lugna alla olyckskorpar. Sveriges befolkning har aldrig ökat mer än under de senaste tio åren. Antalet människor i landets gränser har stigit med över 1.5 miljoner sedan 2003.
Ledarna tar ett enormt snävt perspektiv där allt medvetet enbart ses ekonomiskt och bortser däremot helt från det enkla faktum att förmågan att växa är begränsad av de resurser som vi alla måste leva inom. Till exempel:
- Andelen trångbodda enligt SCB:s norm 2 var 1990 2 procent , 2008 3,1 procent och 2022 4,8 procent.
- Sverige har huggit ner cirka 20 procent av sina skogar de senaste 20 åren.
- Vi har fångat över 25 000 ton mer fisk varje år än vad vetenskapen anser hållbart.
Listan kan göras lång och sträcker sig över för stora klasser i skolan och överbelastade trafiksystem, för att inte tala om den olagliga stölden av mark från samer och andra fastighetsägare för att tillfredsställa en ökande befolknings behov av ren el. Detta ensidiga nationella fokus på att produktion av fler människor skulle vara en väg till framgång är inte i balans med samhällets och naturens förmåga att bistå med resurser. Att Sverige numera är ökänt för skenande kriminalitet kan heller inte nog understrykas.
Vidare hävdas ibland att minskat födande skulle bero på någon form av kollektivt försämrat tillstånd i nationens mentala och fysiska hälsa. En rad av mer eller mindre märkliga orsakssammanhang har presenterats utan några som helst källor, siffror eller bevis. Att kvinnor helt enkelt väljer att ha mindre familjer för deras eget bästa verkar inte ha övervägts.
Arbetskraftsbristen beror i första hand på att man inom Europa inte klarar att utbilda människor som matchar jobben samt att många vägrar att flytta för att ta ett jobb. Mellan 2009 och 2024 har USA och Kina dragit ifrån Europa rejält trots att de har ungefär samma födelsetal (USA 1.7; Europa 1.5; Kina 1.2). Varför stagnerar inte de, om det skulle vara antalet födda barn som avgör välståndet?
Konsensus verkar vara att samhället blir skört om det inte växer i tillräckligt hög takt, även om vi är fler än någonsin. Jag menar däremot att för många personer är det som gör det skört. Att i evighet spela samma skiva om tillväxt som samhällets enda mål är heller inte i samklang med den klimatkris som hotar hela vår existens!
