Förra året gjordes en ovanlig Som-undersökning om klimatfrågor. Det ovanliga med den är att den inte bara mäter graden av oro över klimatkrisen eller vilket parti som anses ha den bästa klimatpolitiken. Istället zoomar den ut och undersöker stödet för flera olika klimatpolitiska visioner.

I dag dominerar den ekomodernistiska, där fossilfri elektrifiering och teknisk utveckling ska lösa problemen medan vi lever vidare som vanligt. Men det finns mycket som tyder på att det inte räcker, skriver forskargruppen bakom undersökningen – så vilka andra tänkbara lösningar vore politiskt möjliga?

Studien listar sju olika framtidsvisioner som alla har förts fram i klimatrörelsen, och ekomodernism/teknikoptimism är en av dem. De andra är nerväxt, global omfördelning av resurser, lokal självhushållning, klimatteknokrati, deltagardemokrati och rättigheter för djur och ekosystem – alla finns närmare beskrivna i rapporten.

Det intressanta är att alla de här tankarna visar sig ha stöd av en stor del av de tillfrågade. Ekomodernismen stöds av 78 procent, men den är inte ensam i toppen. Lika många tror på rättigheter för djur och ekosystem, och en global omfördelning av resurser får stöd av 83 procent. Det är också en majoritet som stöder deltagardemokrati, klimatteknokrati och nedväxt. Lokal självhushållning är den minst populära visionen med 41 procent, men det är också ganska mycket.

Man kan diskutera de sju visionerna och hur relevanta de egentligen är. Ta global omfördelning, till exempel. I sig självt kan det leda till mer förbrukning av resurser, inte mindre, om alla människor på jorden får en rimlig levnadsstandard – vilket inte är någon bra ursäkt för att hålla kvar folk i fattigdom. Däremot kan en omfördelning medföra och hänga ihop med annat som minskar fokuset på ekonomisk tillväxt.

Den klimatteknokratiska visionen formuleras som att ”beslut som fattas av riksdag och regering följer riktlinjer framtagna av klimatexperter”. Det kan se olika ut, till exempel ett utökat mandat till Klimatpolitiska rådet, eller en motsvarighet till hur ekonomiska experter inom Riksbanken själva styr Sveriges penningpolitik, skriver forskargruppen.

Visionen om deltagardemokrati ser ut att gå åt andra hållet, men behöver egentligen inte göra det. Det handlar om att genom diskussioner och demokratiska processer kunna ”göra klimatpolitiken folkligt förankrad och mer ambitiös”. Ett forum för det skulle kunna vara medborgarråd, som kan vara beslutande eller rådgivande.

Ingen kan lova att det skulle vara effektivt, men svaren i Som-undersökningen tyder på att det skulle kunna vara det. Människor är uppenbarligen öppna för olika slags lösningar, även sådana som skulle kunna påverka livsstilen. Bara de har en bild av vad det ska leda till.

Det ser ut som om dörren står öppen för en grön vision om ett småskaligare samhälle med stark deltagardemokrati och andra mål än ekonomisk tillväxt. Om en klimatpolitik som hänger samman med annan miljöpolitik, som i sin tur hänger ihop med politiken i stort.

Finns det något modigt parti som vågar?