Regeringen försöker mörka att dess ”klimatpolitik” inte minskar utsläppen tillräckligt, och minskar utrymmet för kritik. Det är inte bara ett hot mot klimatet – det är ett antidemokratiskt kulturkrig, skriver Fredrik von Malmborg.
Tidöavtalet har pekat ut klimatpolitiken som ett av sex politikområden som är föremål för ett paradigmskifte. Detta antydde att något stort var i görningen. Och det vi har sett av Tidöregeringens klimatpolitik sedan dess tillträde i oktober 2022 vittnar verkligen om ett paradigmskifte – ett uppseendeväckande och skrämmande sådant.
Strax innan jul 2023 presenterade Tidöregeringen en klimathandlingsplan som påstås leda hela vägen till nettonollutsläpp år 2045. Tidöregeringens klimatpolitik har fått omfattande kritik från Klimatpolitiska rådet, klimatforskare, oppositionen, miljöorganisationer, näringslivet, samhällsdebattörer och media för bristande effektivitet och för att vara ett hot mot klimatet. Utsläppen av växthusgaser har ökat till följd av klimatpolitikens omläggning. Det finns enligt Klimatpolitiska rådet ingen trovärdig plan för hur klimatmålen ska nås. Rådet konstaterar att regeringen ger ”en missvisande bild av handlingsplanens förväntade bidrag till att målet uppnås” och att ”påståendet att handlingsplanen leder ’hela vägen till nettonoll’ brister i saklighet”.
Men det finns skäl att kritisera Tidöpartiernas klimatpolitik även utifrån andra perspektiv. Klimatpolitik handlar inte bara om utsläppsmål och åtgärder och styrmedel för att nå målen. Det handlar även om processerna för att beskriva problem, föreslå åtgärder och sätta den politiska agendan. Processer som ska följa vissa normer i en demokrati. Jag hävdar, baserat på min forskning om svensk och europeisk klimatpolitik och demokrati, att Tidöpartiernas klimatpolitik, sett i sin helhet, inte bara är ett hot mot klimatet utan även ett hot mot svensk demokrati.
Granska i demokratiperspektiv
De skenande klimatförändringarna, med ett akut klimatnödläge, och debatten i såväl samhället som samhällsvetenskapen om en rättvis klimatomställning, väcker nya frågor kring klimatpolitikens utformning. Hittills har kostnadseffektivitet varit den styrande principen för klimatpolitiken, men med fokus på klimaträttvisa efterfrågas även legitimitet, ansvarsutkrävande och rättvisa som styrande principer. Demokratifrågor och mänskliga rättigheter knyts ihop med klimatpolitiken. Nämnda demokratiska normer och principer är delvis överlappande och förstärker varandra. De handlar om regler för politiska beslut och möjligheten att ställa policyentreprenörer (det vill säga lobbyister och andra som påverkar politiska beslut) samt beslutsfattare till svars för sina förslag och beslut. Det handlar även om processen för beslut. Vilka får delta, vilka får inte delta? Förekommer det diskriminering eller partiskhet i möjligheten att påverka beslut? Detta är en fråga om legitimitet såväl som rättvisa processer. Och för att politik ska uppfattas som legitim behöver kostnader och nyttor med politiken fördelas rättvist – samtidigt som utsläppen av växthusgaser minskar tillräckligt snabbt.
Oroande helhet
Jag har nyligen argumenterat för att Tidöregeringens klimatpolitik är populistisk, illegitim och illiberal. Detta medan Tidöpartierna själva ser den som ”folkligt legitim”. Jag hävdar på samma grunder att den är ett hot mot svensk demokrati ur såväl liberala som deliberativa perspektiv på demokrati. Många journalister, ledarskribenter och samhällsdebattörer har reagerat på antidemokratiska aspekter av enskilda delar i processerna kring den nya klimatpolitiken, men jag har lagt ett pussel av bitarna. Och helheten i förändringarna skapar ett mönster som oroar.
Min analys tyder sammantaget på bristande transparens, legitimitet och klimaträttvisa i regeringens klimatpolitik. Tidöpartiernas politik i sin helhet lever inte upp till kraven på en möjlighet för medborgare och andra berörda att granska deras maktutövning, och att med öppenhet och opartiskhet medverka i den demokratiska politiska processen. Det saknas processuell rättvisa när specifika grupper ges en fördel och andra diskrimineras i konkurrensen om att påverka beslutsfattandet. Fördelningsrättvisa omfattar enligt liberal miljödemokratisk teori inte bara medborgare i det egna landet, utan även icke-medborgare, människor i andra länder och framtida generationer, företag och organisationer, samt enligt ekologisk demokratisk teori även rättvisa för djur och natur. Dessa grupper saknas helt i Tidöpartiernas fokus på ”folklig legitimitet” och ”rättvisa för medborgare”.
Tidöpartiernas klimatpolitik i bred bemärkelse riskerar att öka misstron mellan medborgare, minska tilliten i samhället och inskränker på olika sätt rättigheter eller urgröper viktiga principer i en demokratisk rättsstat. Åtgärder, förslag och utspel från Tidöpartierna, som med begränsad eller helt utan debatt försvårar för kritiker att delta i det demokratiska samtalet, ökar den strukturella styrningens inflytande genom att förändra fördelningen av formell makt och saklig och vetenskaplig information, och kan leda till minskat förtroende för rättsstaten och lägre legitimitet för demokratin. Ökade statliga repressalier och svartmålning av klimataktivister är ett hot mot demonstrationsfriheten och enligt FN:s rapportör för miljöorganisationers rättigheter enligt Århuskonventionen ett allvarligt hot mot mänskliga rättigheter och demokratin.
Exempel på regeringens antidemokratiska klimatpolitik:
• Framtagandet av klimathandlingsplanen kantades av otydlighet, bristande transparens och manipulation. Som Dagens nyheter rapporterat mörkade regeringen att de förslag och bedömningar som ingår i klimathandlingsplanen inte leder till nettonollutsläpp år 2045. Regeringen räknade med effekter av styrmedel man precis monterat ner.
• Regeringen agerade med processuell orättvisa och partiskhet när det gäller möjligheten för olika grupper att delta i framtagandet av klimathandlingsplanen och utformning av klimatpolitiken. Inför handlingsplanen genomförde regeringen branschvisa samtal och ett nationellt klimatmöte i juni 2023. Dessa möten kantades av kritik från olika håll, särskilt miljöorganisationer och forskarvärlden, som inte blev inbjudna.
• Tidöregeringen tillämpar snabbutredningar och förkortade remisstider för att hinna genomföra sin politik under mandatperioden 2022–2026, från normala tre månader ner till så lite som en halv arbetsdag. John Hasslers utredning, Sveriges klimatstrategi, togs fram på mindre än fyra månader och har inte remitterats. Detta minskar radikalt möjligheten för berörda att analysera och lämna underbyggda svar på regeringens förslag – en fråga som kritiserats av både konstitutionsutskottet och Lagrådet.
• Regeringen svartmålar och ökar repressalier mot sina motståndare. Statsminister Ulf Kristersson pekade på sociala medier ut Extinction rebellion som ”totalitära” och ”ett hot mot de demokratiska processerna i Sverige”. De moderata riksdagsledamöterna Jan Ericsson och Fredrik Kärrholm har därefter anklagat Extinction rebellion och andra klimataktivister för att vara terrorister. Tobias Andersson, dåvarande rättspolitisk talesperson för SD och nuvarande ordförande i riksdagens näringsutskott, och justitieminister Gunnar Strömmer (M) ser ett behov av fängelsestraff för klimataktivister. Ny lagstiftning om vistelseförbud och visitationszoner ger polisen rätt att godtyckligt och utan brottsmisstanke avhysa och visitera personer, till exempel vid klimataktioner. Sociologiprofessorn Mahmoud Kamali ser en risk för att denna lagstiftning skapar ett övervakningssamhälle som lätt överskrider den Orwellianska dystopin av ett samhälle.
• Angrepp på public service och oberoende medier. Exempelvis en ovilja från klimatministerns sida att intervjuas av miljöinriktad press, avskaffat presstöd, bland annat till oberoende medier som granskar klimat- och miljöpolitik, samt översyn av riktlinjerna för public service, där flera debattörer menar att det försvårar möjligheten att kritisera SD och regeringen. Det är inte opartiskhet, oberoende, rättssäkerhet eller ökad transparens SD är ute efter när de kritiserar public service, utan statliga högermedier.
• Ett annat sätt att försöka tysta kritiker är att som SD:s klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen ifrågasätta Klimatpolitiska rådets mandat efter rådets skarpa kritik mot Tidöregeringens klimathandlingsplan. Liksom SD vill ha statlig högermedia vill de ha ett högerklimatråd. Att vilja tysta kritiker är en för SD beprövad metod. SD begärde ut en lista över Naturskyddsföreningens privata bidragsgivare efter att organisationen kritiserat Tidöavtalet ur ett miljö- och klimatperspektiv. När Civil Rights Defenders efter valet 2022 granskade Tidöavtalet utifrån ett människorättsperspektiv krävde Björn Söder (SD) att medel till organisationen skulle dras in.
• Bristande klimaträttvisa. Med en förvrängd hänvisning till klimaträttvisa och vad som påstås vara folkets vilja försvarade klimatminister Romina Pourmokhtari i SVT:s intervjuprogram 30 minuter den ”folkligt legitima” sänkningen av reduktionsplikten och koldioxidskatten på bensin och diesel. Ett liknande svar gavs av finansminister Elisabeth Svantesson (M) i en interpellationsdebatt om fossilsubventioner i riksdagen. Samtidigt har Tidöpartierna inte sett behov av nationella åtgärder för att kompensera höjda priser för kollektivtrafik. Därtill kan läggas ett antal andra beslut som att slopa klimatbonusen för bilar, att flytta pengar från tågunderhåll till vägar och att avskaffa det klimatsmarta reseavdraget. Bilister, som i hög grad är män, gynnas framför brukare av kollektivtrafik, som i hög grad är kvinnor, studenter och unga med sämre ekonomi än bilister. I samhällsdebatten och den vetenskapliga debatten fokuserar klimaträttvisa primärt på de mest utsatta i samhället. Forskare vid Stockholm Environment institute menar att fossila bränslen måste bli dyrare för att klimatmålen ska nås, och att klimaträttvisa för utsatta personer som är beroende av bil kan hanteras genom riktade bidrag, inte sänkta bränslepriser.
Följer inte väljarna
Tidöpartierna betonar i klimathandlingsplanen betydelsen av en ”folkligt legitim” klimatpolitik. Dagens industri skrev nyligen på ledarsidan att klimatministern ska stå på sig när det gäller att sträva efter ”en klimatpolitik som uppfattas som realistisk och legitim av befolkningen”. Hon hänvisar till situationen i Tyskland, Polen och Storbritannien men bortser från nya opinionsundersökningar som visar att svenskar har lågt förtroende för Tidöpartiernas klimatpolitik och att tre av fyra väljare som sympatiserar med regeringspartierna vill att Sverige ska nå klimatmålen. Svenskar har större tilltro till EU och svenska företag än regeringen när det gäller klimatåtgärder.
Regeringen följer alltså inte sina väljares åsikter i klimatfrågan – den är inte ”folkligt legitim”. Även det svenska näringslivet är kritiskt till att regeringens klimatpolitik skjuter åtgärder på framtiden. Branschorganisationen Innovations- och kemiindustrierna (IKEM) är kritiska till avsaknaden av klimatåtgärder här och nu. De menar att klimathandlingsplanen, i strid med regeringens fokus på industrin som den nya miljörörelsen, väljer att satsa på klimatinvesteringar i andra länder i stället för åtgärder som kan skapa konkurrenskraft för svenska företag. IKEM är lika kritiska till att regeringen i sin nya proposition ”Energipolitikens långsiktiga inriktning” inte föreslår tydliga och förutbestämda planeringsmål för utbyggnad av elkraftproduktion på kort sikt. Detta skapar osäkerhet för industrins investeringar för grön omställning.
Autokratisering
Sammantaget framstår det som att Tidöpartiernas ”folkligt legitima” klimatpolitik inte är förknippad med liberal och deliberativ legitimitet, rättvisa och demokrati, snarare en politik förknippad med illiberal högerpopulism. ”Folklig legitimitet” ska därför inte förstås som legitimitet ur majoritetens perspektiv, utan som legitimitet utifrån SD:s högerpopulistiska perspektiv. Precis som andra populistiska högerextrema partier hänvisar SD till ett homogent ”folk” som en motpol till den ”elit” som skapat de samhällsproblem SD ser i dag. SD är enligt sig själva den sanna uttolkaren av ”folkets” vilja. Som nyligen beskrivits av statsvetarna Marina Vahter och Mari-Liis Jakobson tenderar SD att ”sakralisera sina kärnidéer och använder sig övervägande av dygdetiska berättigandestrategier och positionerar sig som moraliskt överlägsna andra partier”.
Det högerpopulistiska paradigmskifte vi nu ser inom svensk klimatpolitik är inte en följd, utan en central del av en systematisk och väl genomtänkt autokratisering av svensk politik. Ambitiös klimatpolitik är likt islam och kulturell diversifiering ett rött skynke för SD. Likt andra högerpopulistiska partier i Europa driver SD ett kulturkrig mot en ambitiös klimatpolitik och de har genom sitt betydande väljarunderlag haft stor möjlighet att påverka regeringen att anamma samma klimatfientliga politik. De tre regeringspartierna har banat väg för SD, SD:s toppkandidat i årets val till Europaparlamentet, Charlie Weimers, vill riva upp EU:s klimatlagstiftning Redo för 55 och EU:s gröna giv.
När extremhögern är en del av den regerande eliten, som SD i Sverige, används enligt experter på högerpopulism demokratiska institutioner och koncept för att nedmontera demokratiska funktioner, till exempel censur av media, införande av restriktioner gentemot civilsamhället, trakasserier av aktivister, protester, och skapande av polarisering genom att inte respektera motargument och pluralism. Detta inkluderar att agera som en policyentreprenör för att rama in problem, föreslå lösningar och sätta den politiska agendan, trots att nationalistiska populister fokuserar på en substantiell, inte en aggregativ eller processuell tolkning av allmänintresset som liberala och deliberativa demokrater.
Högerextrema populister är ideologiskt starkt negativa till pluralism, då det skulle påverka dem negativt som berättigade uttolkare av den ”enda sanningen” och det ”ultimata målet”. Men att agera som policyentreprenör när SD själv sitter vid makten gör att ändamålet helgar medlen. Strategisk manipulation genom förvrängning och förvanskning av begrepp och information vid inramning av problem och tänkbara lösningar, och strategisk manövrering genom att ge så lite information som möjligt till sina opponenter, som i fallet med klimathandlingsplanen, är bland de vanligaste strategierna som används av policyentreprenörer.
Den utveckling vi nu ser på det klimatpolitiska området i Sverige följer samma mönster av autokratisering som statsvetaren Daniel Silander beskrivit för andra delar av svensk politik och samhälle. Civil rights defenders har granskat Tidöregeringens första år vid makten och ser flera skäl till oro för ökad autokratisering i svensk politik i takt med att SD fått ökat politisk makt. SD med stöd av regeringen utnyttjar demokratin för att nedmontera demokratin. De kidnappar begrepp som demokrati, legitimitet och klimaträttvisa för att framstå som legitima och demokratiska, men agerar i själva verket illegitimt och illiberalt, ja rent utav antidemokratiskt. Etablerade demokratier som Sverige är inte immuna mot autokratisering. Som konstaterats av bland andra Staffan Lindberg, chef för V-dem-institutet vid Göteborgs universitet, är det tydligt att det inte går att ta demokratin för given ens i Sverige.
Demokratins skydd monteras ner
Demokratiforskare lyfter fram behovet av stärkt civilsamhälle och folkbildning som en viktig motåtgärd för att försvara den liberala demokratin mot pågående autokratisering. Det är därför illavarslande att det svenska systemet för stöd till folkbildning förändras utan konsekvensanalys och innan Folkbildningsutredningen presenterat sitt betänkande i juni 2024. Det statliga stödet till studieförbund, som har en viktig roll i folkbildningen när det gäller klimatfrågor och för en utvecklad demokrati, dras medvetet ner successivt med 30 procent. Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar menar att ”det blir uppenbart nu att det är Sverigedemokraterna som dikterar den här regeringsordningen och kulturpolitiken”.
Angreppen på civilsamhällets organisationer, såsom Civil rights defenders och Extinction rebellion, och folkbildningen är en viktig organiserande princip för en samhällsomvandling som går djupare än enskilda beslut och budgetposter. Den motverkar pluralism och i grunden den liberala och deliberativa demokratin. I SD:s Sverige är även klimatpolitik kulturpolitik och de är väl medvetna om hur en liberal demokrati kan monteras ned på mycket kort tid. Till sin hjälp har de ett paneuropeiskt nätverk av högerextrema organisationer. De antidemokratiska aspekterna av Tidöpartiernas klimatpolitik behöver diskuteras lika mycket som klimatpolitikens bristande effektivitet. Klimatpolitik handlar även om demokrati och mänskliga rättigheter. Media bör ta detta på allvar och börja granska helheten i Tidöpartiernas antidemokratiska klimatpolitik.
Ingressen är ändrad – från att regeringens politik ökar utsläppen till att den inte minskar dem tillräckligt – den 9 april 2024. /Syre
