Så har Sverige fått en utrikesminister vars största politiska bedrift är att tycka illa om allt som kommer från världen utanför Sverige.

Till slut tycks den märkliga ordningen att det inte är Sverige som har en regering, utan Sverigedemokraterna, ha blivit för mycket till och med för Tobias Billström. Det har gått långt när det är han som fått nog av att styras av männen runt Åkesson och Jomshof.

Men de lär inte bli besvikna av valet av efterträdare. Maria Malmer Stenergard har varit ansvarig för att göra Moderaterna till Sverigedemokraternas nickedocka i flyktingpolitiken.

Det var hon som förberedde Ulf Kristerssons manöver där löftet till Hédi Fried om att lära av historien och inte samarbeta med SD, skulle vändas till sin mest extrema motsats: skriva om historien och låta sig styras av SD. I oktober 2021 tackade Maria Malmer Stenergard Sverigedemokraterna, för deras historia. SD hade enligt Stenergard ”gått före och visat vägen” i migrationsfrågan. De hade varit ”nödvändiga för utvecklingen” och ”bidragit till en mer öppen debatt”.

I Almedalen året efter kunde Ulf Kristersson så ta steget fullt ut och tacka SD för att de ”i stark motvind” alltid stått upp mot invandringen.

Eller formuleringen var faktiskt ”stått upp för att vi inte kan öka invandringen, om vi ska ha en chans att klara integrationen”. Och det var självklart för att värna integrationens som SD bildades av män som SS-veteranen Gustaf Ekström, partiledaren Anders Klarström som var dömd för ett antisemitiskt hot mot Hagge Geigert (!) och ungdomsledaren och nynazisten Robert Vesterlund som greps med en handgranat under Gudrun Schymans förstamaj-tal 1993.

Det är givetvis för integrationens skull som SD idag får regeringen att driva angiverilagar, att sjuka ska förvägras tolk och att modersmålsundervisningen ska avskaffas. Det är såklart för integrationen som SD går till storms mot Pride, inte kan hålla en valvaka utan att toppnamn firar med nazi-referenser och har en ordförande i justitieutskottet som sprider sådan islamofobisk dynga att åklagare vaknar. Och det är såklart för integrationens skull SD då får statsministern att försvara sin Jomshof, samme Ulf Kristersson som för några år sedan menade att Jomshofs antimuslimska retorik var ”avskyvärd” förklarade nu att den är ju i alla fall inte antisemitism och därför okej.

I den här förflyttningen av Moderaterna har Maria Malmer Stenergard varit en av de viktigaste spelarna. Nu är hon alltså utrikesminister, men inte kan hon för det låta bli att förklara att världens människor kan delas in i de som är som svenskar och de som inte är det. I en stor intervju med Dagens Nyheter vill hon nyansera sitt flyktingmotstånd. Det är inte lika stora problem ”att ta emot de som är lika oss”. Vad hon menar med ”lika oss” ger intervjun inte mycket svar på. Men när hon hänvisar till människor från Finland och Ukraina – två länder från varsitt hörn av värderingskartan World Values Map – så är det lätt att tro att hon faktiskt menar det hon säger. Att det handlar om hur vi ser ut.

En av hennes viktigaste arbetsuppgifter nu är att vara Sveriges röst i förhållande till det storkrig Netanyahu verkar hoppas ska rädda hans karriär. Men den uppgiften verkar hon inte vara särskilt intresserad av. När hon på sin första presskonferens inte ens nämnde Gaza fick hon istället frågor om hon anser Israels svar på Hamas terrorattack vara proportionerlig. Hennes svar: att hon ”inte tänker ge sig in i den diskussionen”. Istället hänvisade hon till domstolar.

Så lyder alltså Sveriges svar på den fråga alla ställer. Det vore alltför lätt att kontrastera mot tiden då Sverige faktiskt höjde rösten mot övergrepp, eller bara mot Bildts tydlighet. Men hon kan såklart skylla på att det var första dagen på jobbet.

Trist då att hon följde upp med att stå inför FN:s generalförsamling och inte heller ville säga så mycket annat om det som sker i Mellanöstern, än att Israel har rätt att försvara sig. Och sedan la ner vår röst i generalförsamlingen när den behandlade just domstolarnas utslag att Israels ockupation är olaglig.

Istället för att ha en utrikespolitik byggd på en enda värdering, har vi nu en utrikespolitik i syfte att ingen på SD-kansliet ska bli upprörd. Bomberna faller över civila, och dödstalen stiger i en omfattning världen sällan sett. Men ministrarna är tysta. Tills en tomat faller i riksdagen. Då blir de upprörda.

Och jag försvarar såklart inte tomaten. Skulle bara önska att utrikesministern inte heller försvarade bomberna.