Berit Holmberg hette hon. Min småskollärare. Hon finns inte mer – det retar mig är att jag aldrig fick tillfälle att skriva en runa. Det borde jag nämligen gjort. Utan henne hade jag blivit en annan än den jag blev. Förmodligen en sämre variant.

Småskolan var en chock för mig. Själva skolbussen var också en chock. Så många barn som fanns i den hade jag aldrig sett. I skolan var dom ännu fler. Innan jag började skolan hade jag bara träffat ett barn. Vi lekte lite grand de sommarveckor han tillbringade i sin morfars lilla sommarstuga på andra sidan vägen där jag bodde med mamma, pappa och en många år äldre storebror.

Jag var rädd i skolan, drog mig undan från den där stora flocken, betraktade den med mer olust än nyfikenhet. På rasterna drog jag ner till skolans lilla bibliotek. Satt och bläddrade, försökte se upptagen ut. Berit Holmberg kom på mig. Noterade att jag var mer nedtagen än upptagen. Hon visade mig böcker, eller snarare bokstävernas magi. Hur de kunde kombineras och skapa en hel värld. Vi satt där i det lilla biblioteket och hon tog sig an parveln som upptäckt att världen bestod av skrämmande flockar av barn som sprang, ropade, slogs och sparkade på bollar.



Nog hade jag fått sagor lästa för mig därhemma, men magin i bokstäverna var det Berit Holmberg som visade mig, envetet och pedagogiskt och vänligt. Efter någon månad var jag betagen. Av bokstävernas magi. Skrev varje dag. Mycket. Men blev också, steg för steg, del av flocken, spelade fotboll, hojtade, slogs, samlade filmstjärnor och tuggade tuggummi. Och skrev, skrev, skrev. Fångad av de magiska bokstäverna. Mitt bästa ämne blev svenska och uppsats. Fröken Holmberg berättade för mina föräldrar att hon sparade mina uppsatser att läsa när hon var trött på rättandet, hon piggnade till när hon läste mina. 



Det är nästan 70 år sedan det där hände. Sverige var inte alls lika rikt som idag, på det sätt vi mäter rikedom i form av BNP. Nu när vi är rikare har vi inte råd med små klasser. Skolan styrdes fortfarande av ett medborgarperspektiv – det kunde vara stelbent och jävligt (tänk bara på Norra Latin där jag hamnade!) men barnen var inte reducerade till penningpåsar i alla fall. Och public management var inte uppfunnet.

Birgit Holmberg är borta sedan länge och jag hann inte berätta för henne hur mycket hon betytt. Lögn, det är klart jag hade hunnit. Men livet flödade på och det där med att ta kontakt med henne och berätta blev aldrig av. Det blev ingen runa heller, vilket retat mig varje gång jag skrivit runor. Inte minst över tre språkrör som gått bort. Ragnhild Pohanka, min första språkrörskollega. Per Gahrton, som jag efterträdde som språkrör. Och Jan Axelsson som jag kom att efterträda när jag återkom som språkrör 1992. Jag hade nog aldrig träffat någon av dem om inte Berit Holmberg dag efter dag kommit ner till det lilla biblioteket för ta sig an en vilsen liten figur som det kunde gått riktigt illa för. 



Jag önskar att alla som är illa ute skulle få den chansen som jag fick.