På en yta större än Danmark breder döda bottnar ut sig i Östersjön – och där uppmäts nu halter av den akut giftiga gasen svavelväte som aldrig tidigare registrerats. På upp till sextio meters djup sker syreinblandning i Östersjöns vattenmassor när hårda vindar sveper in över havet. Men vårt innanhavs djupbottnar är ett ständig bekymmer. Här vilar saltare vatten som en gång strömmat in från Västerhavet. Kruxet är att det sällan byts ut, samtidigt som syret gradvis minskar tills det att alla djur och växter flyr fältet – om de kan. Först när en rad olika väderfenomen sammanfaller sker nya inbrott av syrerikt vatten från Västerhavet. Ett naturfenomen som likt skyfallen över Kalahari kan ge en injektion av liv till ekosystemet. Vid jul och nyårshelgerna väcktes ett hopp om att ett sådant stort inflöde var på väg. Men så blev det inte, berättar Lena Viktorsson, oceanograf på SMHI.

– Det var tio år sedan sist och det har skett ett stort inbrott med ungefär tioårs mellanrum, vilket i och för sig nog är slumpmässigt. Men vi tänkte att snart borde det ändå hända, så vi var exalterade allihopa. Men tyvärr blev det inte så mycket av det, säger hon.

”Nära den största möjliga utbredningen”

Något mindre eller mellanstort inflöde räcker inte – då skvalpar vattnet tillbaka ut i Kattegatt igen. För att det inströmmande vattnet ska nå ända till djupen utanför Gotland och söder om Åland krävs ett kraftigt inflöde från Västerhavet. Men nu har det gått så långt att inte ens det kan visa sig tillräckligt för att ge liv åt bottnarna igen. När syret förbrukats börjar bakterierna istället använda sig av svavel för att bryta ned de alger och andra organismer som döda singlat ned. En restprodukt från den processen blir då svavelväte som är akut giftigt och leder till döda bottnar. Eftersom havet bara kan bli syrefritt där havet är runt 60 meter djupt eller mer (från 60 meter och uppåt syresätts det från ytan) har utbredningen av döda havsbottnar stannat av i takt med att den gränsen nåtts på många håll i Östersjön – det vill säga nästan alla djupbottnarna på mer än 60 meter är redan syrefria.

– Vi ligger nära den största möjliga utbredningen, säger Lena Viktorsson, som också berättar att den legat på ungefär samma nivå sedan 2000.

En rekordstor syreskuld

Däremot har halterna av svavelväte fortsatt att öka stadigt. Något som får betydelse för hur snabbt Östersjöns djupbottnar kan återhämta sig.

– Det första som händer när det här syrerika vattnet kommer in är att svavelvätet oxiderar och då försvinner mycket av syret direkt. Det var också något vi såg i samband med det senaste stora inflödet 2014. Väldigt lite syre fanns kvar när vattnet hade gått in i östra Gotlandsbassängen.

Forskarna kallar det syreskuld – och den är nu större än någon gång sedan de första proverna togs på 1950-talet.

– I östra Gotlandsbassängen, som är den som har högst halter svavelväte, är de så höga att de kommit utanför mätområdet för den metod vi använder, säger Lena Viktorsson.

”Rekordvarmt närmast botten”

Även om inflödet av syrerikt bottenvatten är en naturlig process och det finns bevis på döda bottnar i Östersjön så långt tillbaka som 1600-talet, är vi inte utan skuld. Från avloppsverk, industrier och jordbruk har vi släppt ut stora mängder näringsämnen till vårt innanhav, vilket fått algblomningen att skjuta i höjden; alger som när de dör förvärrar syrebristen och bidrar till de höga halterna av svavelväte.

– Vi ser framförallt ett regimskifte runt år 2000, då är det ett hopp i kurvan. Innan det var utbredningen av döda bottnar betydligt lägre.

I SMHI:s årsrapport om syrefria bottnar lyfts också en studie som pekar på att vi kan ha utlöst en ond spiral. När syret tagit slut och svavelväte börjat produceras kan bottensedimentet börja ge ifrån sig näringsämnen som lagrats där, vilka kan nå ytvattnet och förvärra algblomningen ytterligare. Också uppvärmningen av havet på grund av våra utsläpp av växthusgaser bidrar till att Östersjön får allt svårare att återhämta sig, säger Lena Viktorsson.

– Varmare vatten löser mindre syre och alla nedbrytningsprocesser går snabbare ju varmare det är. Vi har noterat att de senaste stora inflödena som sker till Östersjön blir allt varmare. En ökning på ca 1,5-2 grader sedan mitten av 1960-talet. Just nu är det rekordvarmt närmast botten i östra Gotlandsbassängen, säger hon och fortsätter:

– I alla scenarier behöver vi minska på tillförseln av näringsämnen för att det ska bli bättre. Tar man bort de åtgärderna blir läget sämre i alla scenarier både med och utan uppvärmning.

Då väntas övergödningen minska

På den fronten ser det ändå ljusare ut – i alla fall i horisonten. Utsläppen av näringsämnen från Östersjöländerna har minskat kraftigt, enligt Bo Gustafsson, forskare vid Stockholms universitet som leder Baltic nest institute, som beräknar läckage av kväve och fosfor till Östersjön.

– I Sverige var vi rätt tidiga och har byggt ut reningsverk ända sedan 1960-talet och kom igång med jordbruksåtgärder på 1990-talet.

Med murens fall började också de forna östländerna att åtgärda utsläppen, ett arbete som fick rejäl skjuts av att Polen och de baltiska länderna gick med i EU. Men även i S:t Petersburg och i Kaliningrad i Ryssland har de största utsläppskällorna täppts till, medfinansierade från svenskt håll.

– De mest effektiva åtgärderna har spridits över Östersjön, säger Bo Gustafsson.

”Vi har haft lite otur med vädret”

Utsläppen av näringsämnen är nu nere på nivåer som på 1950-talet. Ändå är de effekter som kan kopplas till övergödningen värre än någonsin, så som döda bottnar och algblomning. Omloppstiden för fosfor, som är ett av näringsämnena, är på runt 50 år. Därför får vi nu betala för våra synder för åren sedan mitten av 1970-talet. Men Bo Gustafsson tror att vi har passerat kulmen. Det dåliga inflödet av syrerikt saltvatten från västerhavet är en orsak till att vi inte märkt av det ännu.

– Vi har haft lite otur med vädret, konstaterar han.

Så när kommer vi sluta prata om Östersjön som ett övergött hav?

– Min gissning är att vi borde se en förbättring inom några årtionden. Men vi är ganska dåliga på att kvantifiera exakt hur bra Östersjön vi vill ha.

En sak är ändå klar. Vårt innanhav kommer ändå inte bli sig likt, även om nivåerna på näringsämnen går tillbaka till de nivåer som var för hundra år sedan.

– Vi har en dramatisk ökning av medeltemperaturen i havet och sedan finns det andra tryck också, så som fisket, så det kommer inte att vara som för hundra år sedan, utan det kommer något nytt.