Sommarlov innebär en efterlängtad ledighet för många. Men sommarlov betyder också att många barn och unga, som vanligtvis har en struktur, tillvaro och gemenskap via skolan, inte längre har det. Andra sammanhang, som till exempel fritidsgårdar, har ofta andra öppettider och stängt i perioder under sommaren. Kvällarna är långa, man vill vara ute mycket – och för gängen kan sommarloven fungera som prime time för rekrytering av unga som på ett eller annat sätt verkar ha tråkigt, vara lite vilsna eller är på jakt efter pengar, bekräftelse och/eller gemenskap. 

Ett tragiskt exempel är 13-årige Milo, som sköts ihjäl förra året efter att snabbt ha blivit indragen i en konflikt han egentligen inte borde haft något med att göra. Milo är egentligen inget typexempel på barn som dras in i gängkonflikter – han hade bra hemförhållanden, var uppväxt i ett tryggt område, hade många vänner utan kriminella kopplingar. Föräldrarna beskriver att den tidpunkt när det börjat gå snett var just Milos sista sommarlov. Även om många omständigheter fortfarande är oklara kring hur Milo blivit ett offer för gängens dödliga våld har åklagare bekräftat att det rör sig om gängvåld. 

För nästan exakt ett år sedan, den 1 juli 2023, infördes en ny lag som gjorde det olagligt att involvera barn i brottslighet. Hittills har 21 personer dömts, och polisen är positiva till lagen även om den än så länge inte tycks ha bidragit till att stoppa nyrekryteringen till gängen i stort. Och det är där problemet ligger – de personer som begår grova brott kommer med största sannolikhet inte att stoppas från att begå ytterligare en kriminell handling bara för att en ny lag införts. Visst, det är bra om lagstiftningen vi har fungerar som tänkt (även om alla lagar inte per automatik är bra bara för att de fungerar), men vi kommer inte kunna vända trenden om vi inte fokuserar på de grundläggande problemen: utanförskap, fattigdom, rasism och fördomar. 

Det är lätt att göra ett personporträtt på den unga vita killen som dödats i gängvåldet, som kommer från en trygg familj och ett tryggt område. Det är betydligt svårare att göra ett personporträtt av de unga killar vars familjer lever med våldet, indoktrineringen, tystnadskulturen varje dag. Det är ofattbart tragiskt att Milo blivit brutalt mördad. Det är precis lika tragiskt när andra barn blir mördade, alldeles oavsett vilka hem de kommer ifrån. Just att det är ett personporträtt av en ung vit kille från ett bra hem som är det som dyker upp i mina flöden blir en spegling av en spricka i vårt samhälle. Det är just det här fallet som är det som får Åklagarmyndigheten att avvika från sin “annars torra ton”, som får Ulf Kristersson att säga att det är “groteskt bortom fattningsförmåga”. Sammanlagt ger det en bild av en skevhet i demokratin: resurser hamnar hos de redan resursstarka.

Varje dödat barn är ett dött barn för mycket, oavsett bakgrund och familjeförhållanden. I en rättsstat behöver vi fungerande lagar, men det är inte lagarna som kommer vara det som skapar förtroende mellan människor, skapar gemenskap och en känsla av tillhörighet och sammanhang. Vi behöver lägga resurser på att ge unga meningsfulla sysselsättningar på såväl sommarlov som andra lov, att skapa sammanhang att vara i som erbjuder det gängen erbjuder, fast på riktigt.

Ett hårdare politiskt klimat, en politik som utgår från hårdare tag, kommer leda till just det: hårdare tag. Men är det ett hårt samhälle vi vill leva i? Eller ett där vi har en grundläggande respekt och förståelse för varandra, och där vi ser våra olikheter och vår mångfald som en styrka? Jag vet i alla fall vad jag väljer.