Under det förra presidentvalet i USA spreds en meme på sociala medier; en lodrätt bildkomposition av två identiska flygplan (ur två beskurna bilder) som släppte bomber från luften. Den ena (som representerade Republikanerna) var ett ”vanligt” bombplan utan klistermärken, den andra (som representerade Demokraterna) bar synliga markörer som regnbågssymbolen, ”Yes we can”-slogan och Black Lives Matters-loggan på delar av planet.

Poängen var att båda partier är två sidor av samma mynt, det vill säga USA-imperialismen. Den ena är konservativ, den andra liberal.

För alla de hundratusentals människor som genom åren fallit offer – och fortsätter att göra det – för USA-tillverkade bomber, spelar det ingen roll vem som sitter vid presidentposten. Den amerikanska utrikespolitiken, med all dess krigshets och jakt på global dominans, förblir i grunden densamma.

Denna meme gör sig aktuell på nytt, när det sedan några veckor tillbaka står klart att det blir antingen Kamala Harris eller Donald Trump som blir USA:s nästa president. För det palestinska folket kvittar det vem av dessa två det blir, eftersom båda kandidater ger sitt oreserverade stöd till det folkmordsanklagade Israels bombningar längs Gazaremsan och Västbanken.

För många svenskar tycks det ändå förefalla enkelt att föredra Harris framför Trump, och det är av lätt insedda skäl. Trump är en notorisk lögnare, mobbare och oberäknelig narcissist med tyranniska tendenser, och ur den infallsvinkeln framstår hon som en bjärt kontrast till honom. Han är dömd för folkbokföringsbrott, hon har ett förflutet som chefsåklagare.

Men vet ni vad? Bill Clinton, George W. Bush, fredspristagaren Barack Obama och Joe Biden är samtliga icke-dömda krigsförbrytare, och så även Harris i egenskap av vicepresident. Tillsammans med Biden har hon levererat tonvis med krigsmateriel till Israel för mångmiljardbelopp, väl medvetna om att Netanyahu kommer att rikta dessa mot civilbefolkningen och inget tyder dessvärre på att hon kommer att sluta med det. Det är inte en slump att aktivister ropar: ”Kamala, Kamala, you can’t hide; we won’t vote for genocide”.

En röst på Harris – eller på Trump för den delen – är en röst på fortsatt folkmord av palestinierna.
Alternativa presidentkandidater som Jill Stein från Gröna Partiet har än en gång inte en chans mot vare sig Demokraterna eller Republikanerna.

Som Kajsa Ekis Ekman skriver i Dala-Demokraten tycks man försöka upprepa tongångarna från presidentvalet 2008. Obama vann för att han med sin karisma och retoriska skicklighet förkroppsligade ord som ”förändring” och ”hopp”, men vad det kom att innebära konkret i utrikespolitiken har vi numera ett facit på. Invasioner, drönarattacker, regimskiften.

Harris är på sätt och vis också ”förändring”, med tanke på att hon kan bli den allra första kvinnan på presidentposten. Det vore självfallet historiskt och man ska inte underskatta representationsfrågan. Men det handlar minst lika mycket om vad man gör med makten.

Av Harris samlade insatser att döma, liksom brist på vallöften, talar mycket för att det inte kommer bli så värst mycket förändring i politiken med henne i Vita huset jämfört med vad vi har sett de senaste fyra åren med Biden-administrationen.