Att lämna en våldsam relation där det också finns husdjur kan vara svårt. Rädslan för att något ska hända djuret kan många gånger leda till att den våldsutsatta stannar kvar. Därför finns föreningen Voov, som förmedlar tillfälliga jourhem till djuren. Samtidigt behöver samhällets kunskaper öka om att våldet ofta drabbar djuren på ett eller annat sätt.
– Det finns inte en brottskategori för våld mot djur i samband med våld i nära relationer, säger sociologen Carin Holmberg.
”Varje gång Olle ansåg att Oda varit duktig tog han av hennes pengar och köpte henne ett nytt djur. När han vid något senare tillfälle tyckte att hon var dum hotade han i stället med att han skulle skjuta något av djuren. Andra gånger hotade han med att han skulle sälja någon av dem om hon inte uppförde sig bättre.”
Utdraget från Carin Holmbergs avhandling är bara ett av många exempel på hur djur kan fara illa och utnyttjas som maktmedel i våldsamma relationer. Andra exempel visar hur djur både dödats och misshandlats, allt i en kontext som handlar om att kontrollera partnern, som också är utsatt för våld. Tyvärr är det ingen ovanlig företeelse. Men exakt hur vanlig är svårt att säga.
– Det går inte kvantifiera. Det finns inte en brottskategori för våld mot djur i samband med våld i nära relationer, så Brottsförebyggande rådet kan inte göra någon statistik, säger Carin Holmberg.
Hon är sociolog och forskar sedan många år på området våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor, men även våld mot familjedjur. (Hon använder begreppet familjedjur i stället för husdjur för att betona att det handlar om djur som är en del av familjen.)
Carin Holmberg betonar att kvantitativ kunskap i det här fallet kanske inte är det viktigaste.
– I vårt samhälle tror vi att om vi har kunskap om kvantitet så är det utslagsgivande för problemet. Men så länge det existerar en kvinna, ett barn eller ett djur som utsätts för våld så finns problemet. Om det är tio tusen, fem tusen eller fem hundra så spelar det inte roll, egentligen. För var sätter vi ribban för när vi tycker att vi inte ska lägga resurser på det här? frågar sig Carin Holmberg.
Samma mekanismer
Hon är också medgrundare av Se sambandet, ett nationellt kunskapscenter som vill lyfta just kunskaperna om sambanden mellan våld mot kvinnor/partners, våld mot barn, våld mot djur och våld mot äldre. Mycket av forskningen som lyfts kommer från andra länder, såsom USA, Australien, Tyskland och England. Men Holmberg har också själv forskat och skrivit om ämnet, och mekanismerna ser likadana ut överallt.
– En förövare som utövar våld utesluter inte någon i hemmet för sitt våld. Han utövar våld för att isolera, kontrollera och bryta ner den andra, om det så rör barnen eller djuren. Det spelar inte så stor roll.
Eftersom våldsutövaren oftast är en man, använder hon ”han” i exemplet. Våld kan förekomma även i samkönade relationer och med en våldsutövande kvinna mot en man. Ofta skiljer sig dock våldet åt en del, och i den forskning som finns tillgänglig om våld mot djur och som Carin Holmberg tagit del av så har hon faktiskt inte sett förekomst av våld från en kvinna.
Det är också vanligt att våldsutövare använder djuren som ett sätt att kontrollera sin partner. I exemplet ovan hotar mannen med att skjuta hästarna i stallet om kvinnan inte ”sköter” sig. Denna typ av kontroll kan förekomma i många olika grader och former, säger Carin Holmberg.
– Det kan till exempel vara så att du är en kvinna som har en hund, och mannen säger: jag går inte ut med din hund. Vad gör du då, ja då går du ju hem, även om du kanske hade planerat att göra något annat. För då är det kanske inte så roligt att mannen är ensam med hunden. Det känns inte riktigt bra.
På så sätt kan en våldsutsatt bli allt mer isolerad, även om det ”bara” handlar om psykologiskt våld. Det gör också att den våldsutsatta blir osäker.
– Man frågar sig kanske, är det här våld? Vädjar han till mig? Det kan vara svårt att kalibrera hur man ska tolka det här. Och det skapar den här traumatiska bindningen som gör att man blir kontrollerad och isolerad. Det handlar mycket om kontroll. Och det behöver inte ens göras med våld. Det räcker med psykologi.
Hon lyfter ett annat exempel ur boken Med husbondens röst.
– En kvinna brukade träna bruks och lydnad med sin hund, och hennes nya man sa att: jag vill ju vara med er. Så han började följa med på varje träning. Det slutade med att alla andra såg det som att de hade en ny icke-medlem som hade en massa saker att säga. Och så ville de inte ha det, så hon slutade till sist. Och där försvann hela hennes fritid och vänner. Han var aldrig elak, så vad säger du då till en sådan person? Stanna hemma? Det är inte helt lätt att avvisa.
Hotar skada djuren
I en konferenslokal i Göteborg har styrelsemedlemmarna i den lokala grenen av föreningen Voov – Veterinär omtanke om våldsutsatta, samlats för att fira 10-årsjubileum. De hänvisar till exemplet i Carin Holmbergs bok som belysande för problematiken som de jobbar med.
– I exemplet som hon lyfter så ser vi hur kvinnan till sist inte har något annat liv. Mannen skjuter ute vid stallet för att skrämma upp hästarna och hon känner att hon måste vara hemma hela tiden av rädsla för vad som kan hända djuren. Det blir ett heltidsjobb vid sidan om det vanliga jobbet och ett sätt för mannen att hålla henne hemma. Djuren får ingen som helst omvårdnad när hon inte är där, och han skrämmer henne genom att hota att göra illa djuren. Det blir ett sätt att kontrollera henne och hon har till sist ingen möjlighet att ha ett annat liv, säger Emma, en av de som var med och startade lokalföreningen i Göteborg, och som av säkerhetsskäl inte vill uppge sitt efternamn.
Det är just på grund av denna typ av situation som föreningen Voov finns till. För att underlätta processen med att lämna en våldsutövare, utan stressen av att behöva lämna kvar djuren hos våldsutövaren. Detta då flera skyddade boenden i dag inte kan ta emot djur. Istället samarbetar många av dem med Voov, som hjälper till med att hitta tillfälliga jourhem åt djuren medan den våldsutsatta ägaren bor på ett skyddat boende.
Organisationen växte fram utifrån funderingar som en veterinärstudent på Uppsala universitet hade under 2008.
– Hon hade en kompis som levde i en våldsam relation. Och vad gör man för att hjälpa den personen? Det är ju oftast inte så lätt att bara säga ”gör slut med den personen”, säger Emma.
Började med djurpassning
Det hela utvecklades till en kväll på kåren, där den lokala kvinnojouren och andra aktörer var inbjudna. Samtalet kom snart att handla om vad som händer när det också finns djur som bor i hushållet och det blev tydligt att det är en komplicerad situation, bland annat för att kvinnojourer oftast inte kan ta emot djur.
– Och då stannar den våldsutsatta personen ofta kvar i den våldsamma relationen, säger Emma.
Efter denna informationsträff så valde flera av de närvarande personerna att engagera sig och skapa en grupp som kunde hjälpa till med djurpassning.
– Men det dröjde ju inte länge förrän det fanns en arg person på någons trapp som undrade varför de tagit deras djur. Det var inte så enkelt att bara vara snäll och vilja hjälpa till. Så 2009 så bildades föreningen formellt och man utformade olika skyddsåtgärder tillsammans med socialtjänsten och polisen, säger Emma.
Numera har föreningen utformat ett system där alla parter är skyddade: djuret, den som lämnar djuret och jourhemmet som tar emot. För att inte komplicera överlämningsprocessen med frågor om vem som egentligen äger djuret, så har Voov valt att lita på den våldsutsatta.
– De skriver på ett papper där de intygar att de äger djuret. De behöver inte visa papper på att de är de ”riktiga” ägarna. Om det sedan kommer någon som säger att ”ni har placerat min hund här”, ja, då lämnar vi över ärendet till Kronofogden. Det är de som gör en så kallad ägandeutredning, säger Emma.
Kan man förresten äga ett djur? Det är en helt annan fråga som öppnar en helt annan debatt, tillägger hon. Men utöver denna frågeställning så är det inte enkelt att avgöra vem som är den ”riktiga ägaren” med dagens regler heller.
– Har du till exempel köpt en hund så är det kanske du som står som ägare på pappret. Men om andra personer har stått för foder och försäkring och liknande så är det kanske ändå inte du som äger hunden, säger Anki Marchetti, som också sitter med i Voov Göteborgs styrelse.
Säkerhetsrutiner
För att alla parter ska kunna känna sig säkra så ser föreningen också till att alla de inblandade parterna har så lite kännedom om varandra som möjligt.
– Den våldsutsatta får inte veta vem som är jourhem och jourhemmet får inte veta var djuret kommer ifrån. Detta för att undvika att någon sedan kommer och knackar på dörren. En volontär från Voov sköter överlämningen och byter också namn på djuret och jourhemmet får inte veta vad det heter på riktigt. Däremot får de veta allt som man behöver för att ta hand om djuret, såsom mat och mediciner, säger Anki Marchetti.
Hon har tidigare jobbat som volontär i arbetet med att hämta djuren, på en neutral plats, för att sedan lämna vidare till jourhemmet. Nu när hon sitter i styrelsen är hon inte med i det praktiska arbetet.
– Det är bara en av de aktiva som träffar den våldsutsatta personen, tillsammans med veterinären, som då också gör en hälsokontroll. Ingen av oss som sitter i styrelsen och är ”offentliga” träffar dessa personer, och inte heller djuren, av säkerhetsskäl.
Hela föreningen drivs ideellt, med enbart medlemsavgifter och gåvor som finansierar det löpande. Något som har såväl för- som nackdelar.
– Det finns en frihet och kraft i att vara en ideell organisation. Man gör det som man tycker är viktigt och kan utforma det på det sätt man tycker är bäst. Men samtidigt är det svårt att få människor att engagera sig ideellt, säger Anki Marchetti.
Ideellt engagemang
Samtidigt är det mycket arbete för de engagerade, som alla gör detta på sin fritid. Alla jourhem ska kontrolleras så att de är lämpliga, kontakter ska skötas med alla inblandade parter och samtidigt ska de engagerade hinna med att slussa in nya volontärer och emellanåt även göra utåtriktade aktiviteter. Det blir en balansgång med att fördela sin tid. För den som vill engagera sig i föreningen eller ställa upp som jourhem kan det därför vara bra att känna till att det inte alltid är så att man får snabb respons.
– Samtidigt är det klart att vi skulle önska att vi var en av de föreningar som får verksamhetsstöd från kommunen. Då skulle vi kunna anställa någon som jobbar heltid med det här och på så vis göra ännu mer och ta emot fler, säger Anki Marchetti.
Stina Djerf, som bland annat har varit aktiv med att matcha ihop djur med lämpliga jourhem, tillägger att det ideella engagemanget samtidigt ger väldigt mycket tillbaka också. Under tiden som djuret bor i jourhem så har den våldsutsatta i praktiken ingen kontakt med djuret, vilket kan vara känslomässigt svårt. Kanske kommer det några uppdateringar emellanåt om hur det går.
– Men när den våldsutsatta har skaffat ett eget boende och kan ta tillbaka sitt djur, det mötet när de återigen får tillbaka sitt djur, det ger så mycket tillbaka. Det är så mycket glädje, i att ha kunnat gå vidare, och glädjen i mötet.
Oprioriterad fråga
Frågan om våld mot djur i hemmet har fått något mer uppmärksamhet det senaste året, då FN:s kommitté för barns rättigheter i slutet av förra året skrivit in i sina rekommendationer kring hur barnkonventionen bör tolkas att “barn ska skyddas från att utsättas för alla former av fysiskt och psykologiskt våld och för att bevittna våld, såsom våld i hemmet eller våld mot djur”. I Sverige är det numera lag på att barn ska slippa uppleva våld i hemmet, men ännu finns inget inskrivet om djuren.
Att ämnet våld mot djur i samband med våld i nära relationer är en undanskymd och oprioriterad fråga i Sverige är något som Carin Holmberg har märkt av. Föreningen Se sambandet har bland annat som politiskt krav att det ska finnas minst ett skyddat boende i varje län som tar emot familjedjur.
– Det är bra att det finns skyddade boenden som stödjer verksamheter som Voov. Men, under den tiden kan de inte ha kontakt med djuret. Det behövs också ett alternativ för den som inte kan tänka sig att leva separerad från sitt djur. Det kan vara en traumatiserande tanke att nu ska djuret försvinna till en person som man aldrig träffat tidigare. Man kan behöva tid att läka tillsammans med sitt familjedjur. Därför skulle man behöva ta fram andra skyddade boenden där man kan bo tillsammans med djuren, det skulle vara en av pusselbitarna i det här.
En annan sak som hon skulle vilja se förändras är att socialtjänsten tar fram en standardiserad fråga i sitt riskbedömningsinstrument Freda, när de ska bedöma hur allvarlig en situation är.
– Utsätter någon i hemmet ett djur för våld? Den frågan finns med i den långa versionen. Men den borde finnas med i den mest akuta delen. För man har sett att om det utövas våld mot djur så utövas det också våld mot människor. Det riskerar också att då handla om grövre våld.
Carin Holmberg har vid ett flertal tillfällen påpekat detta för socialtjänsten, som dock svarat att det inte går att ändra i frågeformulären, eftersom det är ett färdigt paket inköpt från USA.
– De har till exempel med en fråga om det finns vapen i hemmet. Inte lika relevant fråga i Sverige, kan man tänka. I Sverige dödas kvinnor med händer, rep och köksknivar, säger Holmberg.
Ökad medvetenhet
Samtidigt finns det inget som hindrar att en enskild handläggare på socialtjänsten ställer frågan. Här upplever styrelseledamöterna i Voov att det har blivit bättre på senare år.
– Fler socialsekreterare har börjat få upp ögonen för sambandet mellan våld i hemmet och våld mot husdjuren. Det betyder väldigt mycket då det handlar om något som kan hindra en våldsutsatt att lämna den våldsamma relationen, säger Anki Marchetti.
Samtidigt finns det ekonomiska gränser för det som socialtjänsten kan ge bistånd till.
– Vad är djur i lagstiftningen i dag egentligen? När det handlar om att omhänderta djur så är det avlivning man betalar för, inte ett halvår för ett pensionat, säger Emma.
Carin Holmberg menar att det handlar om vad djuren har för rätt i samhället idag.
– Mycket av djurskyddet idag bygger på tanken att det aldrig är ett problem att djuret dör. Om du har en skygg katt från ett djursamlarärende till exempel, där det tagit ett halvår att fånga in den och där den svultit, så ser länsstyrelserna inget problem med att låta den ”somna in”, det är inte så jobbigt, inte i relation till ett jobbigt år som det skulle ha tagit att rehabilitera den.
– Det här är del av en större uppdelning som görs i samhället, där vi till varje pris måste hålla uppe gränsen mellan djur och människa. För vad händer om vi plötsligt tar bort den? Då skulle nog fredagskycklingen ryka på många håll.
Voov
Voov, Veterinär omtanke om våldsutsatta, arbetar med att ordna jourhem åt djur under den tid som deras ägare bor på skyddat boende efter att ha lämnat en våldsam relation.
Organisationen tar främst emot förfrågningar från kvinnojourer och socialtjänsten. Privatpersoner kan inte vända sig direkt till Voov.
Av säkerhetsskäl är det endast en person inom Voov som ansvarar för överlämningen av djuret och som har kännedom om både var djuret befinner sig och vem ägaren är.
Djurägaren och jourhemmet har ingen kontakt och får inte heller någon information om varandra, detta för att det är säkrast för både djurägaren, djuret och jourhemmet.
För att kunna matcha djur med jourhem så har organisationen tagit fram en lista med frågor så att kvinnojouren kan hämta in den nödvändiga informationen som behövs om djuret.
Syftet med föreningens arbete är att hjälpa våldsutsatta att lämna våldsamma relationer. Planen är att alltid se till att djuret och djurägaren återförenas så snart som det är praktiskt möjligt. Organisationen eller jourhemmen tar inte hand om djuren permanent.