Annika Hirvonen (MP) reste till Israel i våras och mötte både israeler och palestinier som bara önskar fred och frihet. Samtidigt bedriver den israeliska regeringen ett folkmord mot befolkningen i Gaza. Sverige och EU måste göra betydligt mer för att sätta press på Israel och lindra nöden i Gaza, skriver hon.
Det har gått åtta månader sedan Israels invasion av Gaza och Hamas attack i Israel. Vi bevittnar ett folkmord. Oproportionerliga krigshandlingar från Israel som strider mot internationell rätt. Till de över 30 000 döda och än fler skadade läggs nu risken för att ännu fler barn dör i sjukdomar och svält är akut. Nu behöver både Sveriges regering och EU sätta press på Israel för att rädda liv.
I våras reste jag ner till Israel och Västbanken för att få insyn i den verklighet som den israeliska och palestinska befolkningen lever i och för att förstå ockupationen, den kontext som allt detta händer i. Under fem dagar mötte jag både israeler och palestinier runt om på Västbanken, Jerusalem och Israel.
Israeler som jag möter berättar om hur känslan av Israel som en trygg plats slagits i spillror i och med att Hamas kunde genomföra sin fruktansvärda attack. Samhällskontraktet där säkerheten varit en hörnsten har skakats i grunden.
Våldet är en otroligt närvarande del av vardagen. Den första människa jag slår mig ner bredvid på tåget mellan Tel Aviv och Jerusalem skuffar undan sitt automatgevär som om det var vilket bagage som helst. Antalet vapen bland civila har ökat dramatiskt i Israel efter Hamas attack den 7 oktober. Ockupationen av Västbanken har pågått längre än de flesta har levt och i skuggan av kriget i Gaza flyttar de våldsamma bosättarna fram sina positioner. Runt 500 civila har dödats av militär eller bosättare på Västbanken sedan 7 oktober. Nyligen annonserade även regeringen planer på att bygga ytterligare bosättningar på Västbanken.
På en höjd på Västbanken pekar en palestinsk man ut ett hus på andra sidan dalen. “Där bor en man som gör att vi inte längre vågar plocka oliver eller vandra i området. Då skjuter han.” Längre österut i Jordandalen möter jag ett beduinsamhälle som bor i tält med en svensk biståndsflagga på. Det saknas golv, så ibland tränger fukten igenom mattorna och madrasserna som de brett ut på marken. I ett hörn sitter fyra barn och tittar på en mobilskärm. Härifrån kan de inte längre ta sig till skolan.
De tillhör ett av arton samhällen på ockuperade Västbanken som fördrivits av bosättarvåld i skuggan av kriget i Gaza. “Först kom bosättarna i vanliga kläder och trakasserade oss. En bit bakom dem kom soldater från IDF. Men nu den senaste gången kom bosättarna själva i IDF-uniformer. Vi vet att det är samma personer. Vi känner igen dem. De förstörde vår solcellsanläggning och allt.”
Jag möter människor som blivit papperslösa på kullen som deras farföräldrar bodde på. Och nu ska de papperslösa husen också bort. Rimligt kan man tänka. Svartbyggen som demoleras. Men det går knappt att få några bygglov som palestinier. “Och israelerna bygger inte för oss”, berättar de.
På andra sidan bosättarmurarna inne på Västbanken växer däremot husen fram, trots att de i folkrättslig mening är olagliga bosättningar – folkrättsliga svartbyggen.
Byledaren i dalen intill får inte ens tillstånd att bygga en inrättning för att samla regnvatten. Han fick inte plocka oliverna på sluttningarna på sin egen mark den här säsongen. Jag lär mig att en palestinier som flyttar till Jerusalem genom familjeåterförening kan söka körkort först vid 50 års ålder. Jag möter en ung kvinna på Västbanken som inte besökt sina föräldrar sedan den 7 oktober för att hon är rädd att gå igenom militärens checkpoints. Jag frågar vad hon är rädd för och hon ser på mig som om jag frågat henne något som är helt självklart. “Jag är rädd för att få reseförbud, för att bli slagen eller skjuten, om de skulle se att jag skrivit på sociala medier att jag vill ha eldupphör i Gaza, svarar hon kort.”
Jag besöker en av Kibbutzerna som Hamas slog till mot hårdast – Nir Oz. Härifrån ser vi Gaza när vi kliver upp på byggnadernas tak. Vi hör hur det skjuts från israeliska pansarvagnar mot Gaza i höjd med Khan Yunis.
Kvinnan som är med mig berättar att hennes svärfar är kvar som gisslan. Hans fru var den första som släpptes ut. På deras hus sitter vägskylten till den israeliska bosättningen i Gaza, som de firade att den israeliska militären en gång tog bort. Hennes farfar brukade köra Gazabor som behövde vård ut ur Gaza.
Allt är så väldigt nära här. Det går inte att förstå att militären inte kom till undsättning på åtta timmar. Många av dem som drabbades vill ha fred och frihet för palestinier. Jag möter många sådana på min resa. Israeler och palestinier, både judar, kristna och muslimer som vill just det. Människor som viger sitt liv åt att arbeta för mänskliga rättigheter, för försoning och förståelse. Förändring. Dessa krafter behöver vårt fortsatta stöd.
Vägen till fred är mycket lång i ett land där segregationen som följer ockupationen löper så djupt att många är rädda att möta varandra på stan och undviker bostadsområden som domineras av den andra gruppen. Kvinnan som berättar om oron för att ännu fler hus i hennes by ska demoleras konstaterar att det ju ändå inte är något alls mot det som händer nu i Gaza. Sorgen är kompakt.
Nu behöver både Sveriges regering och EU göra betydligt mer för att sätta press på Israel, lindra nöden i Gaza och hejda expansionen av bosättningar och våldet mot palestinier på Västbanken. Om regeringen och det internationella samfundet menar allvar med att stödja en tvåstatslösning måste den expansiva bosättningspolitiken omedelbart få ett stopp. EU bör därför införa handelssanktioner mot Israel och pausa associeringsavtalet med Israel. Samtidigt ska vi verka för en lösning där gisslan friges. Allt bistånd till UNRWA måste betalas ut nu.
Vi har alla ett moraliskt ansvar för vad vi gör och väljer att inte göra när alla dessa liv nu släcks i en rasande fart på Gazaremsan och i ockupationens spår. Det räcker inte med fördömanden och önskemål om vapenvila. Det krävs påtryckningar som förändrar Israels agerande nu.
