Ett av mitt livs bästa beslut var att läsa estetiska linjen med inriktning teater, när jag valde gymnasieprogram. Det gjorde jag vid Katedralskolan i Skara mellan åren 2007–2010 och än idag vid första anblick tror många att teaterstudier handlar om att man ägnar sig åt flummiga aktiviteter.

I själva verket är det raka motsatsen.

Att studera scenisk gestaltning innebär att man utvecklar ens kommunikationsförmåga på ett sätt som har betydelse även bortom teaterscenen. Både personligt och professionellt.

När man står på en scen blir man förhöjd och då gäller det att kunna förmedla något till en publik. Att studera teater innebär således att man fördjupar ens medvetenhet om kroppsspråk, gester, mimik, röstläge, samspel och aktivt lyssnande. Många gånger stärker man ens självförtroende och man vågar ta plats. Att gestalta en roll är en möjlighet att både utforska ens känslor och uttrycka sig. Att sätta sig in i en karaktärs liv innebär att man utvecklar sin emotionella förståelse och därmed andras perspektiv.

Att man dessutom ges möjlighet att analysera pjäser från olika epoker och geografiska platser innebär en djupare förståelse för olika kulturella och historiska kontexter, liksom mänskliga erfarenheter. Vi fick lära oss namn som Brecht, Grotowski och Stanislavskij. Jag kommer ihåg när min teaterlärare Juha sade: ”rysk litteratur kommer man inte undan, när man ägnar sig åt teater” och så fick vi spela upp en scen ur Dostojevskijs Idioten.

Alla som varit involverade i en teaterproduktion vet vilka mångahanda kompetenser som krävs för att resultatet ska bli så lyckat som möjligt. Som konstform är teater en kollektiv process som kräver samarbete mellan skådespelare, regissör och teknisk personal. Man arbetar som ett lag mot en gemensam konkret målsättning. Inom ramen för ett sådant samarbete lär man sig att ta ansvar för ens uppgifter och man tränar ständigt på att praktisera noggrannhet, tidshantering och konfliktlösning.

Just därför blir det sorgligt att ta del av Skolverkets rapport om att söktrycket på estetiska program fortsätter att minska, varpå flera estetlinjer riskerar nedläggningar – framför allt på mindre orter. Mycket tyder på att riksdagen på olika sätt signalerar att estetiska ämnen är oviktigt. I vart fall inte något som bör värdesättas högt, jämfört med exempelvis ekonomi och juridik. Samma grundsyn tycks också finnas på humanistiska ämnen inom högskola och universitet.

Hur påverkas samhällsutvecklingen av denna nedvärdering av estetiska och humanistiska studieämnen? Jo, samhället anammar en fruktansvärt ensidig och instrumentell syn på kompetensbegreppet. Jag vill hävda att man får en lamslagen tankeförmåga. Ett talande exempel är det som SVT nyligen rapporterade: fler än 60 000 elever från nionde klass sedan 2014 har blivit underkända i läsförståelse och även att universitetslärare runtom i Sverige larmar om liknande utveckling bland sina studenter.

När ämnesområden som innebär att man förväntas kunna kritiskt analysera komplexa frågor ringaktas, då avmattas medborgarnas kapacitet att ifrågasätta maktstrukturer och då försvagas demokratin. Framför allt medför det hela en förlust av kreativitet, innovation och förståelse av mänskliga värden.

De mest banbrytande idéerna härrör ofta från konst, filosofi och humanistisk reflektion.