I november förra året publicerade Israels regering två bilder från Gaza på sina sociala medier. På den första bilden syns den israeliska soldaten Yoav Atzmoni i stridsuniform framför byggnader som jämnats med marken av israeliska flyganfall. Han håller en regnbågsflagga med ett handskrivet budskap: ”I kärlekens namn”. På den andra bilden poserar han bredvid en stridsvagn, leende, medan han visar upp en israelisk flagga med regnbågsfärgade kanter. Bildtexten för båda bilderna lyder: ”Den första Pride-flaggan som hissats i Gaza.”

Den politiska undertexten är glasklar – Israel, vars regering gärna utmålar landet som en fristad för hbtq+-personer, vill visa att man är i Gaza för att kämpa för queera rättigheter. Fienden (ibland heter det Hamas, ibland heter det alla palestinier) ska utrotas till varje pris. ”I kärlekens namn” skjuts barn ihjäl av krypskyttar, flyktingläger bombas, sjukhus, skolor och hem jämnas med marken. Att det finns hbtq+-personer i Palestina som dödas av IDF:s attacker glömmer man lägligt nog att lyfta fram.

Denna typ av hycklande opportunism är för många queers, både i Palestina och resten av världen, en välkänd strategi som Israel använt sig av länge. Redan under 2000-talet började hbtq+-aktivister kalla det för ”pinkwashing”, vilket uppmärksammades av genusteoretikern Jasbir Puar i en känd debattartikel i The Guardian 2010. Begreppet beskriver hur sionister framställer Israel som mer humant, modernt och accepterande jämfört med den annars ”bakåtsträvande” arabiska världen, för att på så sätt legitimera den olagliga ockupationen och förtrycket av palestinier.

Men på samma sätt som judar världen över har skanderat ”inte i vårt namn”, vägrar också många i hbtq+-rörelsen vara en del av Israels folkmordspropaganda. Sedan den israeliska militären inledde sina urskillningslösa bombningar av Gazaremsan i oktober 2023, har tusentals hbtq+-personer världen över samlats under parollen ”Queers for Palestine” för att protestera mot Israels folkmord i Gaza. Vecka efter vecka har man deltagit i demonstrationer, skrivit debattartiklar, organiserat insamlingar och stöttat campusockupationerna. Ett förkroppsligande av ledorden ”ingen är fri förrän alla är fria”.

När Skandinaviens största Pride-parad nu går av stapeln i dag, känns det därför självklart att ett ekipage med namnet Queers for Palestine, som under året redan skrikit sig hesa i sol, spöregn och minusgrader, ska vara välkomna i paraden. Men om du frågar ledningen för Stockholm Pride så låter det annorlunda. Namnet Queers for Palestine har inte tillräckligt mycket koppling till hbtq+-frågor enligt ordföranden Michal Budryk. I ett mejl ber man ekipaget att ändra sitt namn från ”Queers for Palestine (som godkändes som ekipagenamn 2014) till ”Solidarity with queers of Palestine” för att ”förtydliga kopplingen”.

Att be om en namnändring låter kanske oskyldigt. Samtidigt kan man retoriskt fråga varför det är så viktigt för Stockholm Pride att ekipaget heter något annat. Självklart inbegriper ”Queers for Palestine” att stå i solidaritet med queera i Palestina. Men namnet rymmer mer än så – det visar också att det finns queera personer som står upp för ett fritt Palestina när Israel står och viftar med regnbågsflaggor framför ett Gaza i ruiner. På samma sätt som du kan vara queer och ta politisk ställning för socialdemokratin kan du vara queer och ta politisk ställning för ett fritt Palestina. Namnet ”Queers for Palestine” synliggör också att det största hotet mot palestinska queers är detsamma som för hela det palestinska folket; Israels bombningar, apartheidlagar och olaglig ockupation. 

Att villkora deltagandet genom att kräva att ekipaget byter namn är att osynliggöra dessa andra aspekter (utöver att stå i solidaritet med queera i Palestina) som Queers for Palestine marscherar för. ”Queers for Palestine” är ett politiskt ställningstagande för Palestina – ”Solidarity with queers of Palestine” är det inte. När blev det fel att göra politiska ställningstaganden under Pride? Vilka ställningstaganden är okej att göra?

Sett i ljuset av ledningens agerande efter debaclet med Erdogan-dockan under förra årets parad verkar det som att ledningen tycker att vissa frågor är för ”politiska” för Pride. Kanske är de för insyltade i företagsspons och luncher hos Ulf Kristersson för att inse (eller erkänna) att hbtq+-kampen inte kan isoleras från andra rättvisekamper.

Lyckligtvis gäller det inte för Queers for Palestine-blocket. Där förvaltas Priderörelsens radikala arv, tack och lov.