DEBATT. För några år sedan uppmärksammade media en bänk i Stockholmsförorten Rissne. Den hade målats i regnbågens alla färger i samband med Pride. Efter att ha vandaliserats vid upprepade tillfällen togs den bort. Detta är dock en sanning med modifikation, för i skrivande stund sitter jag på just denna bänk i väntan på bussen. I samma veva som Pridebänken brändes revs Prideflaggan ner i Tensta flera gånger. Det var nedslående för mig som hbtqi-person, men lika mycket som antirasist: för när hbtqi-fobi syns i orten används detta som ett kvitto på att Den Farliga Invandraren™ är en fara för personer som mig, vita och etniskt svenska hbtqi-personer.

Visst märker jag av hbtqi-fobin i min vardag, än mer nu än när flaggan revs i orten där jag bott sedan 2015. Men inte är det de som pekas ut som det största hotet mot mina rättigheter som ger tillstånd till det nynazistiska Alternativ för Sverige att samlas vid Prideparaden. Det är inte heller Den Farliga Invandraren™ som år efter år efter år efter år efter år misshandlar Pridebesökare och saboterar event över hela Sverige, även under Almedalsveckan. Det är terrorklassade NMR. Det är inte Den Farliga Invandraren™ som ansvarar för att dragqueens inte får ha sagostunder för barn på bibliotek, som utvisar hbtqi-personer till länder där vår existens är belagd med dödsstraff efter rättsosäkra utredningar eller klubbar igenom att präster får vägra att viga samkönade par. Det är inte Den Farliga Invandraren™ i orten som röstar nej till förslag som skulle stärka och utöka våra rättigheter och skydda dem av oss som söker asyl i Sverige i riksdagen och i EU – det är framför allt Sverigedemokraterna, som konstaterat har nynazistiska rötter vilka knappast förmultnat utan ger partiet lika mycket näring nu som då. Den gemensamma nämnaren är inte (ickevita) invandrare i orten eller deras barn: den är nynazism.

Nynazismens (eller det normaliserande begreppet ”högerextremism” som media tycks föredra) starkare grepp om hela Sverige utgör det främsta hotet mot mina och mina regnbågssyskons rättigheter och liv med en närmast blodtörstig politik. Hotet är den ständiga marschen högerut på den politiska skalan bland samtliga regeringspartier och att de suger åt sig av nynazistisk ideologi som frystorkade svampar i brunsås.

Denna accelererande extremism märker jag inte nämnvärt av i de interaktioner jag har med mina nära och i det offenliga rummets möten i koppling till hbtq; den har med handen på hjärtat inte direkt förändrats. Jag är precis lika obekväm med att vara öppet flersam och bisexuell som tidigare. Min attraktion till kvinnor sexualiseras inte mer av heterosexuella män som dreglande försöker övertala mig att ”fixa en trekant” med en till brud. Jag exotifieras inte mer av heterosexuella kvinnor som beklagar sig över att de inte är bisexuella istället så att de kunde ”välja bort män” (som om attraktion är valbart – enligt denna logik skulle en kunna välja bort samkönad attraktion, attans att FN glömde det när omvändelseterapi tortyrklassades eller när folk i säkert välmenande men likväl exotifierande falsett kallar mig och min kvinnliga dejt för ett ”så gulligt par”.

Jag får inte heller färre frågor om ifall mitt anknytningsmönster inte är stört eftersom jag valt flersamhet, eller vad jag tycker om trans och frågor om vad trans är (för en vit västerländsk hbtqi-person har tydligen automatiskt absoluta sanningar om allt rörande hbtq). Vilka som på ett nyfiket och välkommet sätt frågar för att förstå och lära eller sprider sunk i ord och handling har inte heller ändrats: ungefär samma frågor, attityder och tankar bland olika grupper jag interagerar med, oavsett klass, bostadsort, ras, etnicitet, ursprungsland, föräldrars ursprungsland med flera har hållit sig stabilt i relation till mig. Givetvis kan detta bero på flera faktorer, som mina sociala grupptillhörigheter som påverkar de jag möter och mött.

Men oavsett anekdoter från mitt liv förändras inte faktumet att hbtqi-fobi existerar bland alla grupper, oavsett tillskrivna och/eller egna identiteter – eller att de som hotar och raderar våra rättigheter är nynazister. Det ändrar inte faktumet att hbtqi-personer som utsätts för rasism mår än sämre enligt Fortes rapport Hälsa och livsvillkor bland unga HBTQ-personer. Vad vet vi och vilka forskningsbehov finns? från 2018. Skräll, eftersom hela gruppen rasifierade strukturellt har sämre hälsa än vita precis som hbtqi-personer enligt exempelvis Folkhälsomyndigheten och Uppsala universitet. Att 1+1=2 är något barn brukar klura ut snabbt, och denna ekvation blir inte mindre sann när var term utgör en diskrimineringsgrund. Enligt Folkhälsomyndighetens årsrapport om ojämlikhet från 2023 är ojämlikhet en stark prediktor för fysisk, psykisk och social ohälsa, vilket slår hårdare mot hbtqi-personer och rasifierade.

Ohälsan beror även på minoritetsstress  och fattigdom, vilket är mer utbrett bland både hbtqi-personer (se tidigare källor) samt rasifierade (se även DO, SCB och Länsstyrelsens Rapport 2021:23 om vita privilegier och rasism på arbetsmarknaden). Afrosvenskar diskrimineras än mer på arbetsmarknaden oavsett utbildningsnivå och hatbrott är mer utbrett. Kort sagt räcker inte de två fingrarna i barnens första ekvation för att summera antalet effekter av hbtqi-fobi, och fler behövs för att summera de som rasifierade hbtqi-personer utsätts för. Den som drar det rasistiska kortet att ”rasifierade minsann förtrycker hbtqi-personer” missar den distinkta detaljen att hela samhället förtrycker oss, oavsett grupptillhörigheter. De missar att vi allt annat än hjälps av den rasism som nynazismen sätter kursen för, i synnerhet inte rasifierade. Istället är det detta, normaliserad rasism och nynazism, som är vårt största hot. När hbtqi-fobi används som ursäkt för rasism förlängs den röda mattan för dem som vill sudda ut vår existens som nazisterna försökte göra med bokbål och gaskammare under Förintelsen. 

Den rasism som högt skanderas när regnbågar dras ner i orten är enbart direkt skadlig för oss som flaggan hissas för. När rasismen hissas på den stång som regnbågen tidigare prydde urlakas dess färger till förmån för en enda: den bruna. När regeringspartierna promenerar i det tåg som föddes under Stonewallupproren 1969 med rasifierade transpersoner i spetsen – som utöver att kämpa i den dåvarande gayrörelsen även kämpade mot rasism – skändas och pinkwashas Prides antirasistiska historia. När Den Farliga Invandraren™ i orten pekas ut som hotet mot Sverige och hbtqi-personer förlorar Pride all mening och regnbågsflaggan blir en trasa att dölja rasism med.

Om det finns rasism i orten och bland rasifierade? Självklart. Den finns överallt. Kanske främst i riksdagen och i nynazistiska grupper. Men den skattkista som finns vid regnbågens slut i sagans värld tillhör ingen annan än Pandora när hbtqi-personer används för att rättfärdiga rasism.