”Jag har funnit en sådan kär lappfamilj en 6 km härifrån – dit jag brukar gå på skidor. Jag sänder er [bilder på] deras lilla hem och deras tös. Ja, denna min kärlek till lapparna är rent underbar. Må Gud få hand om dem och använda dem till sitt rikes förhärligande.”

Citatet är hämtat ur ett av de många brev som Hjalmar Westeson skrev hem till sina föräldrar i Skåne och som Johanna Westeson citerar i sin bok Min kärlek till detta folk. 

– Jag skulle vilja kalla honom för en väldigt välvillig och på vissa sätt fördomsfri person, men som samtidigt var helt okritisk och ganska aningslös, säger Johanna Westeson. 

Romantisk bild

I boken framkommer det att Hjalmar Westeson hade en romantisk bild av samerna som ett folk som levde mer i samklang med naturen än andra svenskar – en föreställning som inte alls var ovanlig vid den här tiden. Samtidigt som han beundrar samernas kultur är han också djupt religiös och ser som sitt uppdrag att sprida Guds ord till samerna. 

Johanna Westeson fick aldrig träffa sin farfar, som dog femton år innan hon föddes. Men i boken framkommer det att hon redan som barn fascinerades av att höra historier om honom och att hon i tioårsåldern till och med skrev en dikt till honom. Därefter svalnade dock intresset och det var först när hon började jobba på Amnesty och fick i uppdrag att utveckla ett samepolitiskt program som hon började intressera sig för sin farfar igen. 

– Jag insåg att han hade varit aktiv i Sápmi under en tid då väldigt mycket hände i svensk samepolitik. Så jag började ta reda på mer, jag läste hans böcker och brev och pratade med min pappa om honom. 

Johanna Westeson beskriver det som att det från början handlade om ett privat utforskande, en nyfikenhet och vilja att lära sig mer. Men efterhand insåg hon att det också kunde finnas ett allmänintresse och det var då som idén om att skriva en bok växte fram. 

– Jag förstod att jag skulle kunna belysa stora och viktiga samepolitiska processer genom honom, och att det här är en berättelse som är så mycket större än bara vem han var. Jag har velat rikta strålkastarljuset mot en person som ett sätt att få en blick på hela skeendet. 

Tvångsförflyttningar och skallmätningar

Hjalmar Westeson är verksam i Karesuando mellan 1915 och 1923. Det är en tid då det händer mycket. 1916 träder den så kallade nomadskolestadgan i kraft, den gick ut på att nomadiserande samiska barn skulle undervisas i kåtor istället för i skolbyggnader och få en mycket mer bristfällig undervisning än andra barn. I skolkåtorna förbjöds de att prata samiska och misshandel och andra övergrepp förekom. Tre år senare påbörjar den svenska staten tvångsförflyttningar av samer. Samerna i de nordligaste delarna av Sverige, däribland Karesuando, tvingas att flytta längre söderut, där andra samer redan har sina marker vilket leder till flera konflikter. 1922 öppnar Statens institut för rasbiologi i Uppsala och skallmätningarna av samerna intensifieras. 

Kyrkan spelade en viktig roll i alla de här processerna och i Hjalmar Westesons dagböcker kan man bland annat läsa om att han tog emot och välkomnade Rasbiologiska institutets chef Herman Lundborg när han kom på besök till Karesuando för att genomföra skallmätningar. 

Å ena sidan verkar det som att Hjalmar Westeson stod på god fot med många samer, men samtidigt var han med och genomförde tvångsförflyttningarna och var vän med Herman Lundborg – hur ska man förstå den här dubbelheten?

– En av de viktigaste slutsatserna som jag har kunnat dra när jag har arbetat med den här boken är att det gick utmärkt att göra både och. Jag kan inte veta säkert, men jag har fått intrycket av att han var en ganska uppskattad präst bland samerna. Jag tror att de gärna vände sig till honom när det handlade om andliga spörsmål, men jag tror ju inte att de gick till honom för att få hjälp att protestera mot skolan eller tvångsförflyttningarna, säger Johanna Westeson och fortsätter:

– Man måste förstå att alla som är kugghjul i de här systemen är inte onda människor, absolut inte. Många var säkert fina personer på vissa plan som bara tyckte att de gjorde det som förväntades av dem. Jag tror han såg på sig själv som en väldigt moralisk person, men hans moral var av andligt, inte politiskt slag. 

Men tycker du att han var feg som inte vågade utmana systemet mer?

– Ja, det måste jag ju säga. Jag tycker att han var feg eftersom han duckade för svåra frågor. Sen är det viktigt att se att han var ett barn av sin tid och att han hade en maktposition som väldigt få ifrågasatte. Men jag skulle ändå vilja hävda att det fanns ett handlingsutrymme, han hade kunnat göra annorlunda, han hade kunnat ställa frågor och alliera sig med de som utsattes för statens förtryck, och det gjorde han inte. 

Vid ett tillfälle i boken skriver du att du har börjat inse att du och Hjalmar är mer lika varandra än vad du tidigare velat erkänna, hur menar du då?

– Jag tror att vi är ganska olika som personer, jag är mycket argare och bråkigare än vad han var. Min bakgrund är som jurist och jag har jobbat med mänskliga rättighetsfrågor i hela mitt yrkesliv. Men samtidigt är jag också en majoritetssvensk som har rest i Sápmi och trott mig veta vad som är rätt och fel. Hjalmar var helt övertygad om att han det han gjorde var gott och att hans närvaro i Sápmi var till samernas bästa, så där finns det ju likheter. Samtidigt reflekterar jag i alla fall över de här sakerna på ett sätt som jag inte tror att han gjorde. 

Johanna Westeson menar att det är viktigt att granska sina egna motiv och vara ödmjuk och lyssna till de som man säger sig vilja hjälpa.

– Jag menar absolut inte att mänskliga rättigheter är en form av nykolonialism, det är inte där jag landar. Men jag tror att alla vi som befinner oss i den så kallade godhetsbranschen skulle må bra av att granska våra egna bevekelsegrunder. 

I boken förekommer, förutom Hjalmar Westeson, många andra personer – både samer och sådana som i likhet med Hjalmar var i Sápmi för att predika eller för att driva igenom statens politik. En av dem är Ossian Elgström som var etnograf och tecknare och som begav sig till Sápmi på uppdrag av Nordiska museet för att kartlägga och avbilda samerna. 

– På ett sätt tror jag han var ganska lik Hjalmar. Han var också en majoritetssvensk som gjorde anspråk på att berätta sanningen om samerna för södra Sverige. Men till skillnad från Hjalmar var han en respektlös person som driver med allt och alla, inklusive sig själv. På många sätt är han väldigt problematisk. Det han skriver om samernas intelligens och hans kategoriseringar är vedervärdiga, och han blev så småningom även nazist. Men samtidigt finns det här och där små glimtar av insikt hos honom om att han är en del av ett system och att samerna var utsatta för majoritetssamhället förtryck. Den sortens glimtar av förståelse hittar jag aldrig hos Hjalmar. 

Kyrkans förlåtelseprocess

Förutom skildringen av sin farfar och dåtidens Sápmi tar Johanna Westeson i flera kapitel upp nutida frågor såsom gruvexploateringen i norra Sverige och Svenska kyrkans förlåtelseprocess mot samerna. Svenska kyrkan har vid ett flertal tillfällen haft gudstjänster där de bett om ursäkt för de övergrepp som samerna har utsatts för under historiens lopp, och före detta ärkebiskop Antje Jackelén har personligen varit väldigt engagerad i försoningsprocessen. 

Vad tänker du om det här, känns det genuint eller upplever du att det mer är ett spel för gallerierna?

– Där har det skett en slags utveckling under min process med boken. I början var jag ganska irriterad, jag tyckte att den här försoningsprocessen lät bra men att den nog inte skulle göra någon skillnad i praktiken. Men efterhand har jag förstått att det finns en stark och genuin vilja att komma till rätta med de historiska övergreppen – åtminstone inom vissa delar av kyrkan. 

Svenska kyrkan har en komplicerad struktur med både ett andligt och ett politiskt ledarskap som ofta kan dra åt olika håll, förklarar hon. 

– Sen handlar det också om hur man förhåller sig till väldigt hårda värden, som mark och pengar. Kyrkan är en stor markägare i norr. Man kan inte bara reformera gudstjänsterna och jobba med det samiska kyrkolivet. Det finns en massa samer som inte har någon relation till kyrkan men som påverkas starkt av kyrkans markpolitik. Är kyrkan beredd att lägga om sitt skogsbruk och sluta med kalhyggesbruk? Det är en av frågorna där saker ställs på sin spets. 

Om du jämför statens politik mot samerna i dag och på Hjalmars, vilka likheter och skillnader ser du?

– Det finns stora likheter, men det finns såklart också väldigt stora skillnader. Samerna är ett erkänt urfolk i dag och vi har inte den officiellt sanktionerade rasismen som systemet byggde på då. Och vi ägnar oss inte åt att dela in samer och svenskar i olika grupper på samma sätt längre. Men jag skulle säga att likheterna ändå överskuggar. Den här föreställningen om att norra Sverige ska vara som en stor råvaruresurs för resten av Sverige har ju varit bärande genom hela Sveriges historia. Mycket av vårt välstånd har kommit från norr, som virke, järnmalm och vattenkraft. Nu ska samhället förändras igen och bli fossilfritt, och då är det återigen i hög grad samerna som blir lidande. 

Johanna Westeson menar också att det kan se ut som att Sápmi är väldigt stort när man tittar på en karta, men i själva verket är det väldigt få delar av det som inte är exploaterat i form av till exempel gruvor, skogsbruk, vattenkraft eller vindkraft. Det här gör att det blir allt svårare för samerna att bedriva rennäring och utöva sin kultur. 

Du har arbetat ganska länge med den här boken, vad har varit mest förvånande under arbetsprocessen?

Johanna Westeson blir för första gången i samtalet tyst en stund, men efter att ha funderat ett tag lyfter hon fram att det finns tydliga paralleller mellan det som skett historiskt och det som sker i dag.

– Det var egentligen inget nytt för mig, men att det är så mycket av det som skedde då som fortfarande är aktuellt så här hundra år senare. Jag vet inte om förvåning är rätt ord, men det gjorde i alla fall att jag fick en tydlig aha-upplevelse. 

– Sen kanske jag också blev förvånad över att jag började tycka om Hjalmar så mycket. För det gjorde jag verkligen. Jag landade i en sorts ömsinthet för den här mannen, trots att han var så jobbig och problematisk. 

Du har lämnat Amnesty och jobbar på RFSU nu, men kommer du att fortsätta att engagera dig i samiska frågor?

– Ja, just nu känner jag att jag gärna vill komma ut och prata om boken. Och om jag får möjlighet till det vill jag gärna vara med i samtal som handlar om kyrkans förlåtelseprocess till exempel. Vad jag kommer att göra på ett professionellt plan framöver vet jag inte riktigt, men det är klart att mitt hjärta kommer alltid att klappa för frågor som rör Sápmi, så på ett eller annat sätt kommer jag definitivt att fortsätta att engagera mig.