RFSL har en så dominerande ställning i hbtq-rörelsen att det skapar ett klimat där alla ska tycka lika, där man offrar öppen debatt och mångfald, skriver Cleo Grundberg.
DEBATT. Hbtq-rörelsen har ett problem. Tillsammans är vi starka, men hur mycket får egentligen enigheten kosta? I Stockholm firas Prideveckan och med den följer debatter och mediala utspel som en naturlig del. En röst står sig däremot stark genom årtionden. Tillsammans med cirka 7 000 medlemmar och dess långa historia har RFSL en legitimitet i hbtq-frågor som är svår att slå. Inom hbtq-rörelsen dominerar dem, medialt har de närmast monopol. Rörelsen som säger sig kämpa för mångfalden är således förvånansvärt homogen.
I samband med Prideveckan delar RFSL Stockholm ut det årliga priset Rosa tisteln. Som redan namnet avslöjar är detta inget pris man nödvändigtvis ska vara stolt över, något som inte heller är syftet. Sedan 1986 har – med vissa mellanrum – personer och organisationer som ansetts ha påverkat hbtq-personer negativt blivit tilldelade priset. I år fick Agnes Wold, läkare och professor i klinisk bakteriologi, oturen att anslutas till skaran som bland annat innehåller Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och den kristdemokratiska riksdagsledamoten Annelie Enochson, som motionerade för att behålla kravet på steriliseringen av transpersoner.
Frågan är hur effektivt priset faktiskt är för att befläcka dessa personer och organisationer? Föga förvånande uppfattas det knappt som en käftsmäll. Faktum är att organisationen som säger sig kämpa för våra rättigheter snarare ger gratis uppmärksamhet till de aktörer som skadat oss mest.
Att kalla en transfob för transfob biter lika mycket som att kalla en antirasist för en antirasist. I kulturkriget stoltserar man med sin kamp mot ”transideologin” och ”wokeism”, att få Rosa tisteln blir en hedersutmärkelse. Aldrig har offerkoftor stickats i sådan fin kvalitet.
RFSL Stockholm ansvarar för priset, men transpersoner får ta den efterföljande smällen. Frågan är om man vågar låta kritiken vädras. I en tid när transpersoners rättigheter och vård ifrågasätts och attackeras från flera håll blir det naturligt att enigheten prioriteras. Vi är ju starkare tillsammans, trots allt. Varför göra en höna av en fjäder?
Problemet ligger däremot djupare än ett skampris. När en hel rörelse ska enas bakom en röst måste avvikande åsikter kliva åt sidan. Om man vill ansluta sig till kampen får man nöja sig med RFSL:s åsiktspaket, oavsett vad du själv tycker om surrogatmödraskap eller totalt självbestämmande för juridiskt könsbyte. Monopolet håller ett starkt grepp, för det är det enda vi till synes har.
Verkligheten behöver däremot inte se ut så här och även om det gör ont att medge kan vi inget annat än att skylla oss själva. För trots vad konservativa försöker måla upp för bild så är det knappast en hbtq-elit med onda intentioner som försöker implementera sin agenda. Vi har valt att organisera oss på detta sätt. Men öppen debatt och mångfald behöver inte åsidosättas för att uppnå en enad front, det är bara en inbillning.
Tro det eller ej, men man kan både tycka olika och gå sida vid sida i samma pridetåg.
