Ett av de mest tidlösa samtalsämnen handlar om konfliktförhållandet mellan människan och verket, huruvida dessa bör ses som oskiljaktiga eller ej. Går det att hylla en storslagen kulturskapare och samtidigt kritisera dennes amoraliska agerande bortom den konstnärliga verksamheten? Var går gränserna?

En av mina favoritförfattare Alice Munro, som tilldelades Nobelpriset i litteratur 2013 med motiveringen ”den samtida novellkonstens mästare”, dog i maj och hyllningarna till hennes författarskap strömmade in.

Bilden av Munro förändrades radikalt två månader senare när hennes yngsta dotter, Andrea Skinner, publicerade en essä i Toronto Star. Med enormt mod klev Skinner ut och berättade att hennes styvfar Gerald Fremlin (Munros andra make) utsatt henne för sexuella övergrepp i mitten av 1970-talet när hon var nio år och att det fortsatte i flera år. Ett djupt trauma som påverkat henne resten av livet, med bulimi och svåra psykiska skador som följd. Det var först vid 25 års ålder som Skinner berättade för sin mamma om vad styvfadern hade utsatt henne för.

Hur reagerade då Munro? Jo, hon valde att stanna kvar i äktenskapet med Fremlin fram tills dennes bortgång 2013, trots att han erkände sig skyldig till sexuella övergrepp och fick såväl villkorlig dom som skyddstillsyn 2005. Inte ens domen tycktes förändra Munros inställning. Alltihop tystades ned från alla håll och kanter, ända fram tills i somras.

I klartext: Munro skyddade en pedofil.

”Hur fan kunde hon göra så mot sitt eget barn?!” var min första omedelbara tanke, skakad och rasande som jag var.

Skinners avslöjande om sin mamma, en högt respekterad författare, har med rätta väckt bestörtning hos kritiker, kollegor och litteraturforskare, liksom hos den läsintresserade allmänheten. Jag har lite svårt för Åsa Beckmans resonemang om att avslöjandet kommer att göra Munros författarskap ”mer intressant”, även om jag förstår hennes poäng.

I så fall är jag mer överens med Aase Berg, som påpekar att det snarare uppstår etiska problem när man förhåller sig till ett konstnärskap som möjliggör övergrepp. Det duger inte att dölja sig bakom begrepp om ”komplexitet” och ”dilemman”, utan det hela är enkelt: ”Man begår inte sexuella övergrepp mot nioåringar. Punkt.”, för att citera Berg.   

Med allt detta sagt ville Skinner att denna skamfläck ska finnas med när man diskuterar Munros litterära arv och historiska eftermäle. Däremot understryker Skinner att denna aspekt inte utgör den totala bilden av mammans författarskap och att högaktningen av Munro inte ska ersättas med demonisering.

Trots Munros förkastliga beteende tillhör jag dem som inte kommer att slänga böckerna i återvinningen och deklarera att jag aldrig någonsin mer kommer att läsa något hon skrivit, som vissa valt att göra. Det är ett uttryck för självbelåtenhet, som jag har svårt för.

Däremot kommer det att bli närmast en omöjlighet för mig att i fortsättningen läsa Munros novellsamlingar, utan att tänka på Andrea Skinners berättelse.