Både den ideella naturvården och kriminella kan använda statliga databaser och offentlighetsprincipen för att få information. Till detta faktum hänvisar tidningen ATL:s politiska redaktör Anders Gustafsson för att jämställa naturvård med kriminalitet, som argument för att inskränka offentlighetsprincipen, skriver Jon Andersson och Viktor Säfve.
DEBATT. I en artikel publicerad den 1 maj jämför ATL:s Anders Gustafsson den ideella naturvården med organiserad brottslighet. I livfulla beskrivningar berättar han om hur de kriminella använder sig av statens tjänster för att kunna begå brott – en sorts systematisering av allt från villainbrott till bilstölder. Det han beskriver är djupt oroande och borde få varje myndighet med den här typen av tjänster att fundera på om det är värt riskerna, offentlighetsprincipen i all ära.
Men sedan går det snett, när Anders, medvetet eller omedvetet, klumpar ihop organiserad brottslighet med ideell naturvård. Han använder tjänsten Skogsmonitor.se som exempel. En tjänst för att bland annat hitta potentiellt äldre skogar som kan ha naturvärden. Kopplingen tycks vara att både kriminella och den ideella naturvården använder sig av statliga databaser och offentlighetsprincipen. I verkligheten är skillnaden diametral. De kriminella använder tjänsterna för att lättare kunna begå brott, medan skribenten angriper vissa ideella naturvårdare för att de ibland använder liknande databaser och tjänster för att i bästa fall förhindra miljöbrott. För att förstå hur den här katastrofala tankevurpan har kunnat uppstå måste vi se bakgrunden.
Vi backar bandet lite för att förstå hur vanliga människor som bryr sig om naturen utan någon som helst reflektion jämförs med organiserad brottslighet. Skogsbrukets företrädare driver en aggressiv lobbyverksamhet mot stat, myndigheter och nu även inom EU. Det pågår helt öppet med handplockade myndighetschefer och ett ensidigt fokus på fortsatt användande av ett hårdfört kalhyggesbruk, volymmaximering, låga virkespriser och en sänkning av naturvårdsambitionerna. Och hur vet ni det? frågar sig kanske någon. Man behöver inte vara överdrivet konspiratorisk för att se ett mönster.
Skogsstyrelsens två senaste generaldirektörer, till exempel, Monica Stridsman och Herman Sundqvist. Den senare finns fortfarande på sin post, trots bred extern kritik, men också kritik från anställda på den egna myndigheten. Monica Stridsman var känd som hårdför revirförvaltare på Domänverket, nuvarande Sveaskog, och drev igenom en rad – med dagens mått mätta – mycket tvivelaktiga avverkningar i fjällnära skog. Hon är i dag ordförande i Föreningen Skogen, en organisation som slåss för äganderätten och friare tyglar för skogsbrukarna. Herman Sundqvist var fram till sin anställning som generaldirektör på Skogsstyrelsen skogschef på Sveaskog och en hård kritiker av Skogsstyrelsens arbete med biologisk mångfald. Han drev genom sin blogg en näst intill fanatisk hatpropaganda mot ideell naturvård.
Tillsättandet av Herman, som gjordes med stort inflytande av dåvarande landsbygdsministern, Sven-Erik Bucht, storskogsägare i Haparanda, är en skogspolitisk skamfläck. Skogsstyrelsens generaldirektör ska åtminstone på papperet balansera miljömål och produktion, men när den tillträdda personen totalt saknade förtroende från naturvården blev det hela en fars. Och förtroendet från naturvården har fortsatt dala, om någon undrade. Starkt stöd finns dock alltjämt från skogsindustrin.
Ledarskribenten Gustafsson vill inte att avverkningsanmälningar ska vara offentliga, men kunskap, öppenhet och insyn är förutsättningen för spårbarhet, hållbarhet, dialog, planering och demokratiska processer. Sedan ett antal år publicerar Skogsstyrelsen de avverkningsanmälningar som skogsbrukarna lämnar in innan avverkning av skog. Syftet med publiceringen är att underlätta för skogsbolag, certifierare, skogsägarföreningar, kommuner, myndigheter, samebyar, universitet samt ideella föreningar. Den information som syns omfattar den yttre gränsen på anmälan samt den areal som avverkningen förväntas uppta. Inga namn eller annat som kan kopplas till markägaren syns.
Kopplat till just avverkningsanmälningar finns ett färskare och än mer spektakulärt exempel. Göran Örlander, tidigare ”skogsstrateg” på skogsägarföreningen Södra, som drivit avvecklingen av den digitala publiceringen av avverkningsanmälningar. Örlander blev just invald som särskild utredare för den nya statliga skogsutredningen och ska bland annat utreda om det är möjligt att plocka bort den digitala publiceringen av avverkningsanmälningarna, det som Södra drivit så hårt. Ja, du läste rätt. Även här saknas ett brett stöd från allmänheten, men det finns ett mycket stort stöd från industrin. Och varför inte? Enligt honom själv har han svårt att tänka sig annat än ett fokus på industrins råvaruflöde. Vad är detta om inte lagstiftningskorruption?
Och varför är det här viktigt? Jo, i ett system där stark, ensidig lobbyism och lagstiftningskorruption är normen förlorar man referensramarna. Sådant som är helt galet blir plötsligt normen. Vi exemplifierar igen. Vid den sista Polytax-undersökningen framkom att cirka 37 procent av avverkningarna inte klarade lagens krav på hänsyn vid avverkning. Denna uppföljning om hänsyn, som gjordes av Skogsstyrelsen, fick ett abrupt avslut efter ett avslöjande om lagöverträdelsernas omfattning. Den har nu ersatts av en metodik som inte direkt berör lagstiftningen. Det var bäst så, ”typ”, tyckte skogsbruket, som skanderade att metoden inte var rättssäker. På samma sätt försvann plötsligt nyckelbiotopsinventeringen, Skogsstyrelsens viktigaste verktyg för att identifiera skogar med höga naturvärden. Generaldirektör Herman Sundqvist raderade med ett pennstreck cirka 20 års statligt naturvårdsarbete. Kritiken inifrån var hård, men regeringen lät honom hållas.
Men färsk statistik talar sitt tydliga språk. På 18 procent av skogsmarken lämnas ingen hänsyn vid avverkning, och inkluderar man avverkningar där det lämnats upp till 5 procent – alltså i princip ingenting – av arealen som hänsyn, ökar andelen till 47,5 procent. Tittar vi på hänsynen intill de vattendrag som har oturen att rinna genom våra enskilda skogsbrukares fastigheter, så saknas skyddszoner mot vattnens stränder på så mycket som 37 procent av sträckorna. Alltså, vid nära hälften av avverkningarna lämnas nästan ingen hänsyn, och vattendragen far väldigt illa. Skogsbrukarna är därmed ”ute och slirar på väloljad plåt” när de påstår att deras verksamhet är problemfri i ett miljömässigt perspektiv. Men ur ett lagperspektiv är det ”ganska” okej? I varje fall tillräckligt okej för att inget ska göras åt saken. Och med handplockade, industritrogna vid rodret lär knappast något göras för att styra upp problemet. Systemet är riggat!
Den svenska naturvården startar i början av 1900-talet med tankegods från USA, där man 1872 bildat världens första nationalpark, Yellowstone. Naturvården var drivande i skapandet av Sveriges första nationalparker, Stora sjöfallet och Sarek med flera. Om man tittar på den del av den ideella naturvården som specifikt är kopplad till skogsskydd kan man nämna utfasningen av hormoslyr på 1970-talet, fjällskogsdebatten på 1980-talet och förändringar i skogslagstiftningen på 1990-talet.
Anders Gustafssons påstående om att ideell naturvård bedriver en kriminell verksamhet står i bjärt kontrast till det faktum att den regelmässigt bjuds in till arbetsgrupper i de statliga utredningar som rör skogen. Men alltid i rejäl minoritet i förhållande till skogsindustrin och skogsägarföreningarna, som är med och bestämmer om allt från ökat användande av skogsgödsling till biologisk mångfald. Detta trots att de totalt saknar intresse för det senare och trots att de ständigt försöker skjuta naturvårdsarbetet i sank.
Naturvården är inte i ett jämlikt förhandlingsläge. I ett förhandlingsläge bör det finnas en jämbördig motpart. Skogsbruket slåss med miljarder i ryggen och ett stort politiskt inflytande, samt ett stort egenintresse. Naturvården slåss med kunskap om ekosystemet, samt med hopp om en bättre framtid för våra efterkommande, men med ett förvånansvärt svagt allmänintresse. Det är en fajt som inte kan vinnas så länge allmänheten tillåter att våra folkvalda politiker låter skogsindustri och skogsägarföreningar styra över vår största och viktigaste naturresurs, den svenska skogen.
Tjänsten Skogsmonitor.se är skapad för att visa var i landskapet det finns skogar med bekräftade, troliga och potentiella natur- och miljövärden. Ett annat syfte är att hjälpa skogsägare och bolag att efterleva kunskapskravet genom att peka ut de områden där det finns störst risk för skogsbruket att skada naturvärden i skogen. Detta görs genom att visa var i terrängen det kan finnas äldre skog och sådana skogar som tidigare inte har kalavverkats, så kallade naturskogar och kontinuitetsskogar. Kort sagt är fläckarna på kartan de platser där chansen att hitta naturvärden är som störst, skogar som skogsbruket riskerar att förstöra med sin kalavverkning, olagligen eller ej. Den digitala publiceringen av avverkningsanmälningarna är en del av tjänsten, men den klarar sig bra utan om så blir fallet efter Örlanders så kallade utredning.
Skogsmonitor.se är till för det svenska folket, även för dem som äger skog. Kanske även för Herman Sundqvist. Men bedömningen av vem som är kriminell eller inte överlämnar vi med varm hand till läsaren.
