Spridningen av invasiva arter spelar en betydligt större roll för det som brukar kallas för det sjätte massutdöendet än vad man tidigare trott, enligt en ny rapport från IPBES. Enligt rapporten har de invasiva arterna spelat en nyckelroll i 60 procent av de utdöenden av växter och djur som skett i modern tid.

En invasiv art är en djur- eller växtart som med människans hjälp hamnar i en miljö där den inte hör hemma och därefter sprider sig aggressivt, på bekostnad av andra arter. Det här utarmar den biologiska mångfalden och kan i förlängningen rubba hela ekosystemet.

Både Helen Roy, forskare i ekologi och en av författarna till rapporten, och Maria Widemo som är chef för arteneheten på Naturvårdsverket menar att ökningen av invasiva arter hänger samman med globaliseringen.

– Det handlar om att vi reser och handlar mer och rör oss mer över världen. Då tar människor med sig, avsiktligt eller oavsiktligt, arter till nya områden där de kan bli invasiva, säger Maria Widemo till DN.

Det finns med andra ord en enkel lösning på hur vi kan komma tillrätta med den här krisen. Det intressanta är att det är samma lösning som även skulle kunna bromsa den globala uppvärmningen, stoppa en ny pandemi från att bryta ut och säkert flera andra av människan orsakade problem.

Det handlar om att resa mindre (åtminstone långväga), att handla mindre från andra sidan jorden, att varva ner på tempot och leva mer lokalt och jordnära. Det här är dock ett svar som tillväxtivrarna inte gärna vill höra. De brukar hävda att vår välfärd bygger på internationell handel, men de nämner sällan att den välfärden har skett på bekostnad av såväl naturen som människor i fattigare länder.

Ibland sägs det också att resor till andra kontinenter är viktiga för att minska avstånden och fördomarna. I detta ligger det en viss poäng, jag har själv rest i både Afrika och Australien och kan skriva under på att de resorna har vidgat mina vyer, fått mig att känna en större ödmjukhet och gjort att jag fått större förståelse för människor långt borta.

Samtidigt har vi i dag fantastiska möjligheter att knyta kontakter, ha videosamtal, spela dataspel och umgås virtuellt med människor som befinner sig tiotusentals mil ifrån oss. Och nej – det är förstås inte samma sak – men om vi ska ha en framtid på den här planeten måste vi nog helt enkelt leva med att vi inte kan resa på samma sätt som vi gjort de senaste femtio åren. Det betyder inte att det långväga resandet måste upphöra helt, men vi kommer sannolikt inte kunna åka på semester till andra världsdelar en gång om året (i synnerhet inte om det sker med flyg).

Minst lika viktigt som att minska det personliga resandet är att begränsa transporterna av långväga varor. Att dels handla mindre och att försöka se till att det man ändå måste handla är relativt närproducerat kan göra mycket för både miljön och klimatet.

Det är lätt att ses som en glädjedödare när man kommer med sådana här budskap. Hade jag fått önska hade jag förstås också velat att vi utan problem skulle kunna resa hur långt och hur ofta som vi ville. Men det positiva i det hela är att när vi minskar på det långväga resandet får vi också chansen att (åter)upptäcka det som ligger nära och som vi tidigare ignorerat eftersom vi levt i villfarelsen att det bara är semesterresor långt bort som ”räknas”. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Ibland kan den vackraste ängen växa alldeles utanför huset.