Efter det turkiska valet har USA:s utrikesminister varit ute och pratat om att vägen för vårt medlemskap i Nato ligger fri. Vägen in under paraplyet. Som om vi inte redan var där. Om vi går med den här sommaren, så gör vi det i en värld som desperat skriker efter en annan röst.
För hela världen rustar. För en månad sedan visade Sipri, måhända föga överraskande, att 2021:s rekordsiffror med råge brädades i fjol. En nära fyraprocentig ökning tog oss till 2 240 miljarder dollar. Vapenindustrin, krigsindustrin frodas. Handel med död är en guldgruva. I väst är det, åtminstone utåt, riktat för att möta hotet från Ryssland. Ett Ryssland som spenderar ungefär 84 miljarder dollar, mot Natos 1 232 miljarder dollar (utan Finland och Sverige).
Någonstans säger det där det mesta, vi öser pengar över militären, och hotet är så uppskruvat att vi tror att vi behöver faktor tio, eller tjugo, för att ha en chans att överleva. Och medan vi räddhågset rustar, rustar alla andra också. Indien, Kina, Japan, ja, nära på hela världen följer efter. Allt det här hänger ihop, så länge vi tror att det är med våld vi löser våra konflikter, så behövs bara så himla lite, det behövs lite rädsla för att hela världen ska löpa amok.
Det behövs en annan väg, de där pengarna som världen lägger, sammanlagt 2 240 miljarder dollar, skulle göra så oändligt mycket mer nytta någon annanstans. I världen finns det ungefär 150 miljoner barn under fem som växer sämre på grund av näringsunderskott, småpengar i sammanhanget. Världsbanken uppskattar att över 650 miljoner människor lever på mindre än 2,25 dollar per dag. Att lyfta dem upp ur extrem fattigdom skulle kosta långt under en fjärdedel.
Men istället dansar vi med i kapprustningen, spenderar mer, 2 procent av BNP ska vi upp i. Militära parader, flyguppvisningar. Storskaliga övningar. Sällan har nationalismen frodats så myckat. Men det är inte bara här, i princip överallt där man kapprustar växer de nationalistiska och auktoritära krafterna. Frågorna hänger intimt ihop.
Vi spenderar alla dessa resurser, trots att den redan finns där. Den ultimata bomben. Slutsatsen av upprustningen, konsekvensen av upptrissningen. När vi är med i Nato är den vår, då är den, bomben, vårt slutgiltiga försvar: ”Pressar du oss för hårt, då finns du inte mer.”
Vi vandrar på en stig som slutar i en isande atomvinter. Det är dags att hoppa av. En person som står mig nära gjorde det, lite lustigt, till sitt motto att det aldrig var för sent att ge upp. Det är det inte, men det är sannerligen dags nu. Det är dags att rusta ner. Att gå ut med budskapet: ”Det här är resursslöseri, vi trappar ner” istället för budskapet: ”Om du inte rustar ner så tänker vi inte heller.”
Det är inte självklart att pacifism kan vinna alla krig. Det kanske inte går att vända män som Putin från krigsvinsternas lockande hägringar. Men vi förlorar en hel generation, kanske en hel värld, på att fortsätta på inslagen väg.
