Nyligen uppstigen till de överlevandes skara efter en tuff och månadslång batalj mot en onödigt teatral variant av coronaviruset, gjorde jag ett äppelkindat försök att läsa ikapp de senaste veckornas svenska nyhetsförmedling. 

Det skulle jag inte ha gjort. 

Hellre ytterligare en månad med covid än att behöva läsa rubriker i stil med ”Överraskande utspel” eller ”Jomshof trampar i klaveret”. Men att som lagstiftare och ordförande i justitieutskottet kommentera oberoende domstolars rättstillämpning i enskilda fall är inget tillfälligt misstag, det är en del av SDs framtidsplaner för Sverige.

När Steve Bannon – tänkaren från helvetet – för en tid sedan reste runt i Europa och höll peptalk med ”radikalhögern”, däribland de ständigt närvarande Sverigedemokraterna, poängterade han det värdefulla i att amerikanska media framställde Trump och Maga-rörelsen som i huvudsak  rasister och att den internationella alt.right-rörelsen också borde välkomna rasiststämpeln. 

För, menade Bannon, om ”vänstern” gjorde rasismen till sitt huvudnummer, var halva segern redan vunnen. Det betydde nämligen att de inte hade någon som helst koll på radikalhögerns betydligt mer långtgående framtidsplaner – hotet mot demokratin, mot rättsväsendets oberoende, hotet mot korruptionsbekämpningen, mot kritisk granskning i public-service, hotet mot kulturlivet, mot den fria forskningen, det fria ordet och hotet mot varje medborgares fri- och rättigheter. Det som i realtid utspelades i Polen och Ungern, i Indien, Ryssland och USA gick oss spårlöst förbi. I stället för att exponera det milt sagt skräckinjagande hotet mot vår frihet och vår demokrati gick vi rakt in i Bannons och SD:s fälla. 

Jag antar att det kunde bero på att ingenting i våra ögon kunde vara värre än att få stämpeln ”rasist”, men fokuset fick oss att glömma att SD framför allt är ett antidemokratiskt parti som öppet hotar att lägga det mesta av hundra år av demokratiska reformer i grus och aska. SD:s rasism är trots allt bara ett sjukdomssymtom. Det är inte själva sjukdomen. 

Risken är stor att ett allt för ensidigt fokus på just rasismen skulle viska förrädiska tankar till vårt undermedvetna – just det som Martin Niemöller ville varna för i ”Först kom de…” – tanken att det kanske inte var så farligt det där med SD eftersom deras rasistiska framtidsplaner ändå inte skulle drabba sådana som mig. Vad som gör saken extra tydlig är att SD:s väljare, trots kritiken, lik förbannat bara blev fler och fler. De upplevde inget hot av det enkla skälet att ingen pratade om det.

Den som reducerar Jomshofs angrepp till ett ”utspel”, måste ha en skruv lös. Hans så kallade ”klavertramp” var inget klavertramp, utan en programförklaring. Det avslöjar att SD av ideologiska skäl varken respekterar Sveriges grundlag eller rättsinstansernas självständighet och oberoende, vilket innebär att de inte accepterar rättsstaten och därför har planer för framtiden. Det skedde i Ryssland, i Ungern och i Polen och om det kom som en förvåning att SD var inne på samma linje måste problemet antingen vara intellektuellt eller psykiatriskt.