Europa är inte så älskat som många i vår världsdel tycks tro. När stora delar av världen fortsätter att ha hyggliga, och rent av goda, relationer med Ryssland så tycks många, inte minst i Sverige, vara förvånade.

Är inte det ganska historielöst och världsfrånvarande?

Kina, Indien, afrikanska länder – stora befolkade områden i världen – har erfarenheter av Europa som är allt annat än goda. Att Europa nu drabbas ekonomiskt av Rysslands invasion av Ukraina är snarast en fördel för dessa länder, där det onekligen finns politiker som anser Europa stå för mycket av sådant man ogillar.

Och sedan är det då det här med historien. Kolonialländer, slavskepp, nedsättande attityd gentemot kineser och indier …

När den ryske utrikesministern Lavrov för några veckor sedan skakade hand med sin sydafrikanska kollega Naledi Pandor så skedde det såväl vänskapligt som med glada miner. Så otacksamt! Vi som gillade Nelson Mandela och stod på barrikaderna … Minns dom inte Palme?

Vi kan tycka att det är hur sjukt som helst att omvärlden inte vänder sig bort från Ryssland, men det är så det är. Så Ryssland har råd att hålla på med sitt vulgära invasionskrig länge. Att människor reducerade till soldater dör har mindre betydelse för den ryska regimen. Som sparar pengar på att skicka ut fångar som kanonmat.

Vi må tycka att alla borde inse att vår demokrati är det bästa sättet att styra ett land, men ska sanningen fram så är det en liten minoritet som lever under demokratiskt styre, mängder med människor förstår inte ens hur det är uppbyggt eftersom de lever i andra tankeburar än vår.

För att förstå världen gäller det att inse att också vi lever i en tankebur. Det är ett av alla skäl till att jag finner det besvärande att vi förbjudit tevekanaler i andra tankeburar. Hur ska vi förstå världen om vi inte förstår vad världen tittar på? Är vår övertygelse om vår modell så svag att tevekanaler med bisarrt innehåll skulle få oss att bli osäkra? Har vi så liten tilltro till oss själva och vår modell av demokrati?

Om så är fallet är det illa. Och då må vi leva i ett censursamhälle, hålla borta alla dumheter … Med motiveringen att vi vill försvara demokratin. Och inte hamna i ett censursamhälle …

Det är ett dilemma. Som är besvärande. Och som uppenbarligen existerar därför att ”vi” inte känner tilltro tillräckligt och ”alltför lätt kan förföras av åsikter som inte hör hemma här”. Det sista var ett citat från en debatt med en som försvarade kommunistpartiet i Kina. Vilket ju är pinsamt.
Rysslands senast diplomatiska och ekonomiska framgångar i Afrika, Indiens välvilja att köpa gas och olja, Kina som inte tar ställning för Ukraina … Många européer tycks inte förstå varför det kan ske.

Genom historien har den vite mannen från Europa placerat sig högst upp på den hierarkiska trappan, därefter har ”vi” placerat andra i fallande ordning. Det finns nog de som anser att hämnden är ljuv.