Jag skulle vilja påstå att Sverige har en helt fantastisk lagstiftning vad gäller grundläggande utbildning. Skollagens 4:e paragraf anger syftet med utbildningen till att främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Andra stycket slår fast att “Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.”.

Detta så kallade kompensatoriska uppdrag ledde till att Sverige under lång tid hade en av världens allra bästa och jämlika skolor. Vilken utbildning ens föräldrar hade, hur gott ställt man hade det hemma eller vilken skola man gick på var inte avgörande för ens skolresultat. Dessutom gick barn från olika bakgrunder och samhällsklasser tillsammans.

Nu har det gått 30 år sedan skolan först kommunaliserades och därefter kommersialiserades med friskolereformen och svensk skola har blivit en av de mest ojämlika i den rika delen av världen. I Leah Glassows avhandling från Göteborgs universitet nu i år kan man se att välutbildade lärare i hög utsträckning väljer att undervisa priviligierade elever och vice versa. Trenden är ökande. Det är uppseendeväckande att vi i hennes internationella studie hamnar i mitten av skalan när hälften av de 44 jämförda länderna är utvecklingsländer. 

I dagens Sverige går numera etniska svenskar för sig och gör bra ifrån sig. Första- och andragenerationsinvandrare gör statistiskt sett dåligt ifrån sig och gapet mellan grupperna är enormt, bland de allra största i OECD. Även här är trenden nedåtgående enligt PISAs stora skoljämförelse, som släpptes 5 december. Forskaren Tobias Hübinette skriver i en kommentar “Resultatskillnaden i exempelvis matematik ligger på hela 50 poäng för Sveriges del att jämföra med OECD-genomsnittet som uppgår till 21 poäng. Och medan 20% av de majoritetssvenska eleverna inte uppnår nivå 2 i matematik så handlar det om hela 40% av andragenerationseleverna och närmast osannolika 52% av invandrareleverna och även dessa skillnader är betydligt större i Sverige än OECD-genomsnittet”.

Ett annat intressant resultat från PISA-studien är att det går bättre för elever vars föräldrar är involverade i barnens skolarbeten men att allt färre skolor tar föräldrakontakt för att diskutera barnens skolresultat. Detta är en erfarenhet som många föräldrar till barn med funktionsnedsättningar och sjukdomar kan vittna om. Man ses som ett arbetsmiljöproblem istället för en källa till viktig kunskap om eleven.

Och på tal om funktionsnedsättningar, föräldranätverket Rätten till utbildning har fått fram statistik som visar att var tredje elev med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som utgör ungefär 10 procent av elevunderlaget, inte klarar gymnasiebehörighet, jämfört med 10 procent hos rikssnittet. Skulle man räkna bort elever med funktionsnedsättning och sjukdomar som astma, allergi eller förvärvade hjärnskador skulle troligen gapet mellan etniska svenskar från socioekonomiskt stabila hem bli än mer avgrundsdjup.