Ulf Kristersson vill gärna att hbtqi-människor ska ha förtroende för honom och regeringen – men i själva verket är det bara homo- och bisexuella vita mäns situation de bryr sig om, skriver Johan Berg. För att kunna inge förtroende bland hbtqi-personer skulle de dessutom behöva bryta med Sverigedemokraterna, anser han.
DEBATT. Prideparader och -festivaler har återigen prytt Sverige sedan juni i år, om än i andra städer. Det är därför det blir lite dystert när frågan om lika rätt bara får blomstra från politiskt håll när det sker i stockholmarnas närvaro. Det som är förbluffande däremot är att statsminister Ulf Kristersson verkar göra väldigt mycket nu för att bli omtyckt av hbtqi-personer. Någonting som faller pladask väldigt lätt.
Egentligen skulle det bara krävas en enda sak för att statsministern ska vinna hbtqi-rörelsens förtroende i någon mån. Och det är att bryta med Sverigedemokraterna. Men även när SD:s Björn Söder jämställer Pride med pedofili så menar Ulf Kristersson att han fortfarande har regeringens förtroende att företräda Sverige i OSSE, alltså organisationen som försäkrar allas mänskliga rättigheter. Det lyftes aldrig ett varningens finger när samma person delade ett inlägg om ett transkollo i juni som senare fick ställas in på grund av hat och hot från högerextrema. Varför reagerade inte statsministern? För att detta inte ligger i hans intresse.
Regeringen har, med Moderaterna i spetsen, försökt agera tolkningsföreträde för hela hbtqi-rörelsen, när de i själva verket bara ger uppmärksamhet och politiska reformer till de personer som faller under de första två bokstäverna. Homosexuella och bisexuella. Fast inte heller alla HB-personer. Utvisningarna av hbtqi-personer som sökt asyl i Sverige sker fortfarande. Detta trots att alternativet är att skickas tillbaka till länder där det sker dödsstraff för alla som är hbtqi-personer. Tidigare i en debatt när Ulf fick just frågan om hur dessa personer skulle skyddas från förtryck i sina hemländer så svarade han med ”Det där är inte den viktigaste frågan”. Återigen: utländska hbtqi-personer är inte en viktig grupp för den här regeringen.
Argumentet stärks än mer av veckans regeringsbeslut om att homosexuella män ska få enklare möjligheter till att få donera blod. Ett välkommet beslut, men ett som bara införs för att göra Ulfs intressegrupp, vita HB-män, glada. Vi borde inte vara förvånade att den här regeringen bara vill det bästa för några få, även när det kommer till hbtqi-personer. Men vi borde av den anledningen vara arga. Vita HB-män i storstäder kan inte ensamma bli uppmärksammade samtidigt som TQI-personer upplever mer utsatthet i Sverige. Pride är en gemensam rörelse där alla accepteras och där ingen utsätts. När ska Ulf Kristersson förstå det? När ska regeringen förstå det?
