Intill den sträcka av transportleden Route 6 som löper närmast kärnkraftverket Fukushima Daiichi i Japan tycks tiden ha stått still. När jag går längs leden påminner området mig mest om en scen från en postapokalyptisk film. Vägen kantas av fallfärdiga bostadsområden, övergivna butiker, restauranger och bensinstationer. Jag passerar en klädaffär där fönstren är trasiga och taket delvis kollapsat. Där inne hänger kläderna fortfarande kvar på sina galgar. Allt är orört. Inget har plundrats. Inte så konstigt med tanke på den potentiella strålningen.

”Rör inga växter”

Trottoarkanten där jag går är sprucken och har tagits över av grönska. Jag gör en medveten ansträngning för att undvika att komma i kontakt med det meterhöga ogräset. Råden från Shaun Burnie, kärnkraftspecialist på Greenpeace, som jag pratat med innan jag påbörjade den fyra timmar långa vandringen från Tomioka söder om kärnkraftverket till Namie i norr ekar i bakhuvudet. ”Rör inga växter. Plocka inte upp någonting från marken. Gnugga dig inte i ögonen. Akta dig för dammet som lastbilarna rör upp.”

Innan vandringen hade jag varit i Tomioka och intervjuat stadens borgmästare och några invånare om det spillvatten från kärnkraftverket som planeras att släppas ut i Stilla havet. Förutom att befolkningsmängden nu bara är en bråkdel av vad den var före katastrofen verkar Tomioka som vilken annan japansk småstad som helst. De tydligaste spåren från 2011 är de övergivna husen och de strålningsmätare som står uppställda här och var på offentliga platser. Någon oro märktes inte hos dem jag pratade med, och strålningsdoserna höll sig under den nivå som japanska myndigheter satt som riktlinjer för de sanerade områdena: 0,23 mikrosievert per timme.

Strålningsdoser och vindriktningar

Men så fort jag kommit ut ur Tomioka förstod jag att den relativa tryggheten var begränsad till stadsområdet. Vid Route 6 möttes jag av en stor display som hängde över körbanan och visade den lokala strålningsdosen. 0,5 mikrosievert. Dubbelt så högt som riktvärdet. Inte i närheten av tillräckligt högt för att utgöra någon akut hälsofara – riktvärdena räknas ut efter vad den ackumulerade strålningsdosen blir för en invånare under ett år – men tillräckligt för att få min promenad att börja kännas olustig.

Jag passerar saneringsarbetare iklädda skyddsmask och helkroppsdräkt som jobbar längs vägen. Toppskiktet av jord och vegetation tas bort, packas i stora svarta säckar och forslas bort. Ett par hundra meter därifrån går jag förbi nybyggda bostadshus där snickare utan några skyddskläder alls jobbar med husfasaden. Ytterligare ett par hundra meter bort kommer jag till ett stort skogsparti som är avspärrat med rep och skyltar med texten ”Do not enter”. Skälet anges inte, men jag antar att det är på grund av strålningen.

Efter en timme kom jag till ytterligare en strålningsmätare över körbanan. Displayen visade 1,2 mikrosievert. Drygt fem gånger så högt som riktvärdet. Jag kunde dessutom inte veta om strålningen skulle bli värre längre fram. I höjd med kärnkraftverket valde jag därför att avbryta vandringen och vek av från Route 6 för att gå mot en järnvägsstation ett par kilometer bort.

Som tur var visade sig stationen vara i bruk. Men obemannad och öde. En pekskärm i väntrummet visade en karta över området tillsammans med uppgifter i realtid om vindriktning och strålningsdoser från alla mätstationer. Strålningen vid järnvägsstationen var låg, 0,2 mikrosievert. Men kartan visade att jag skulle ha kommit till en mätstation som uppmätte mer än 4 mikrosievert om jag hade fortsatt på Route 6. Och vem vet vad strålningsdosen var mellan mätstationerna.

Punktsanering

Så här ser verkligheten ut i dag i Fukushima. Enligt energibolaget Tepco och japanska regeringen är saneringen så gott som färdig i området. Det är tekniskt sett sant, men bara för att man bestämt sig för att det räcker med att sanera en liten del, i snitt 15 procent enligt officiella siffror, av de evakuerade städerna.

Eftersom den största delen av regionen består av bergig skog som inte kan saneras har man valt att punktsanera de platser där människor väntas bo och vistas. I praktiken innebär det att sanerade ö:ar har bildats, omringade av mark med högre strålning. Det kan alltså vara relativt säkert att vistas i sitt hem och på vägen till jobbet eller affären, men avviker man för mycket eller har man otur med vädret kan man plötsligt exponeras för hälsovådligt hög strålning. Faran är på intet sätt över. Man har bara valt att acceptera den och anpassa sig efter den.

Det dröjde inte mer än 25 år efter Tjernobylkatastrofen innan Fukushimakatastrofen inträffade. Fler kommer att ske. Vi kan inte gardera oss mot alla möjliga orsaker till kärnkraftsolyckor eftersom vi ännu inte känner till dem. Det är först efteråt som vi lär oss. Tjernobyl ledde till lärdomar om reaktordesign och säkerhetstänk. Fukushima ledde till förbättrade skyddsnivåer mot naturkatastrofer. Bara fantasin sätter gränserna för vilka nya säkerhetshot vi kan komma att lära oss om i framtiden. Vad kommer utlösa nästa kärnkraftskatastrof? Terrordåd, hackerattacker eller vulkanutbrott? Eller kanske krig?

Värt risken?

Redan 11 år efter Fukushima har Ukrainakriget gjort det tydligt vilken fara krigföring kan utgöra för Europas största kärnkraftverk. Om kärnkraftverket i Zaporizjzja hade havererat skulle vi lära oss efter det också. Nya krav på skyddsåtgärder mot väpnade konflikter skulle införas. Men ännu ett stort område skulle då ha blivit obeboeligt eller – som i Fukushima – betraktas som beboeligt men med vissa inskränkningar i livskvalitet och potentiellt även livslängd.

De som återvänder till sina forna hem i städerna runt Fukushima Daiichi är fria att göra det och kommer kunna leva så gott som vanliga liv. Men de kommer behöva hålla koll på strålningsmätarna, vara extra uppmärksamma på väderrapporterna och se till att deras barn inte leker i osanerade skogar eller cyklar för långt åt fel håll.

Det kan vara frestande att se kärnkraften som en lösning på både energikrisen och klimatkrisen. Men varje satsning på kärnkraft innebär ett ytterligare steg mot en framtid som ser ut som Fukushima. Kanske är det värt den risken. Kanske inte.