”Nu är vi återigen tillsammans, nu har vår lilla värld slutit sig omkring oss i trygghet, vishet och ordning efter en tid av skräck och förvirring”, säger Jarl Kulles rollfigur Gustav Ekdahl i slutet av Ingmar Bergmans mästerverk Fanny och Alexander från 1982. Vad han pratar om är det borgerliga kärnfamiljsidealet, en liten värld där man har kontroll och där relationerna är påtagliga och konkreta, till skillnad från den stora, skrämmande och diffusa världen där utanför.

Jag kommer att tänka på det här citatet när jag läser om den senaste rapporten från Ungdomsbarometern. I den beskrivs hur många ungdomar ser mörkt på framtiden, många tycker att samhället är på väg åt fel håll och man ser små möjligheter att påverka. Samtidigt, eller kanske just därför, värderar många ungdomar familjen högre än vad tidigare generationer har gjort. De har inte så bråttom att hitta en egen partner utan håller istället hårt i hemmet och tryggheten.

Livet kan beskrivas som ett ständigt pendlande mellan den lilla och den stora världen, och kanske är det inte så konstigt att många sluter sig inom den lilla världen nu när den stora – med pandemier, krig och ekonomisk kris – tycks oroligare än på länge.

Det är för övrigt inte bara inom de rika och borgerliga kretsarna som vurmandet för den lilla världen återkommer. I Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, som just nu visas på SVT, beskrivs Stjärnbergskollektivet – en grupp vänsterorienterade människor som har flyttat långt ut i skogen för att avskärma sig från samhället och resten av världen och leva ”naturligt”. Det sektliknande kollektivet leds av patriarken Petrus som styr vad de andra i gruppen får säga och göra. 

Sekttänkandet, där man ständigt matas med samma åsikter och slutar ifrågasätta, är ett av de problem som kan uppstå om vi sluter oss för mycket inom den lilla världens ramar. Andra problem som ligger nära är inskränkthet och rasism. Hos den som aldrig möter världen utanför kan lätt misstänksamhet och xenofobi börja gro.

Men man kan också vända på det och säga att det finns en fara i att låta den stora världen ta för stor plats. Att ständigt uppdatera nyhetsflödet och vara vaksam på allt som händer skapar lätt stress och ångest över att inte kunna påverka. I vissa fall kan det också göra att man försakar sina nära relationer eftersom man är alltför upptagen med att rädda världen.

Det är också i den lilla världen som många hämtar sin energi, i samtal och umgänge med familj och vänner – utan den lilla världen blir det helt enkelt svårt att mäkta med att ta sig an den stora.

Den självklara slutsatsen blir att vi behöver båda världarna, men just i dessa tider är det kanske extra viktigt att påminna om den stora världen. Den upphör ju nämligen inte att existera bara för att vi väljer att blunda.