När politiker och tjänstemän räknar ut hur många individer som behövs av av en viss art för att arten ska klara sig är det ett spel för gallerierna, skriver Anni Lönn. Rent av ett relativt säkert sätt att utrota arterna. För dels fungerar det inte så, dels är nivåerna alldeles för låga.
DEBATT. Allt på Jorden ska skötas av människan. Även om vi inte kan överblicka alla faktorer och den komplexitet som finns i naturen så tar vi ändå på oss rollen som planetskötare – trots att den faktiskt klarar sig mycket bättre utan vår inblandning. Den övermäktiga roll vi tagit på oss har fått till följd att vi har förstört och utraderat en stor del av Jordens natur.
De levande organismerna, våra medvarelser, tycker vi också att vi har rätt att styra över. Vi anser att det är upp till oss att bestämma vilka ickemänskliga djurarter som ska få finnas var och i vilket antal. Till och med den svenska regeringen tycker sig ha ett ansvar att avgöra hur många individer som ska få leva eller dö i naturen. Ett visst antal individer utses varje år som tillåtna att skjutas. De som får vara kvar anses vara ”tillräckligt”.
Målsättningen är att hålla populationerna så stora att arterna inte dör ut. Naturlagarna säger ”ju fler desto bättre”, men eftersom vi människor vill ha den mesta platsen och de största resurserna på planeten går vi emot naturen och försöker istället räkna ut ett minimiantal. På forskarspråk kallas det minimal viable population (MVP), minsta livskraftiga population.
Det är motsvarigheten till rysk roulett. En lång rad genetiska och miljömässiga faktorer påverkar nämligen en population och det är i det närmaste omöjligt att förutspå vad som ska hända i framtiden. Att behålla ekologisk livskraft kräver många fler djur än en enkel MVP kan rymma.
Under lång tid har vetenskapen ändå teoretiserat kring MVP. På senare tid har vi emellertid sorgligt nog haft möjlighet att studera många verkliga fall av utdöende populationer och de har gett oss faktiska insikter som helt har kullkastat tidigare optimistiska riktlinjer. Det går inte att fastställa en exakt siffra för hur många individer som minst bör finnas för att förhindra utdöende. Men man vet numera med säkerhet utifrån observationer och forskning att en population behöver ha minst flera tusen individer för att man ska försäkra sig om tillräckligt stor genetisk variation, för att populationen med relativt stor säkerhet ska finnas kvar på längre sikt. Och då ska man komma ihåg att dessa tusentals individer är minimininivåer!
I Sverige sätter politikerna tillsammans med Naturvårdsverket sig över verkligheten och bestämmer att det får räcka med 300 vargar, 96 järvar, 870 lodjur och 1 400 björnar. Dessa siffror är löjliga, dels eftersom det inte går att fastställa ett exakt antal, dels för att de är på tok för låga. De är uppenbarligen bara ett spel för gallerierna, avsett att föra folk bakom ljuset. Med sådana siffror kan man vara relativt säker på att utrota dessa arter, men på ett sådant sätt att allmänheten inte förstår vad som händer eller reagerar. För ekosystemet är det en total katastrof. De fyra nämnda rovdjursarterna är så kallade toppredatorer som styr alla andra arter i livets väv och ser till att systemet är friskt och fungerande. Deras värdefulla ekologiska funktion har förbisetts och istället har de förminskats till ett absolut minimum antal levande djur.
Om vi säger att vi vill ha livskraftiga stammar måste vi ju se till att de har en chans att bli det. Annars är det lika bra att vi är tydliga med att vi vill utrota de stora rovdjuren i Sverige och därmed även förstöra ekosystemen.
Det är sorgligt och djupt beklagligt att beslutsfattarna inte har tillräcklig kunskap när de tar på sig ett så stort ansvar. Man kan tycka att all fakta och forskning som finns i dag angående arters utdöende, tillsammans med europeiska riktlinjer, borde vara tillräckligt för att ansvariga ska kunna ta rätt beslut. Den rovdjurspolitik som drivs i Sverige förstör för all överskådlig framtid. Biologisk mångfald tar naturen många miljoner år att skapa.
Vill du veta mer om detta? Läs gärna dessa riktlinjer för populationsplanering av rovdjur som rekommenderas av IUCN/SSC/LCIE: Https://ec.europa.eu/environment/nature/conservation/species/carnivores/pdf/guidelines_for_population_level_management.pdf
