När den råvarutörstande industrialismen drog fram i Sverige vändes blickarna mot Norrland. Här bredde vidsträckta skogar ut sig, till synes outsinliga mängder mineraler fanns i berggrunden och torv i myrarna. Från Harsprånget i Luleälven dundrade vattenmassor, likt i de otaliga andra älvar som ännu otämjda sökte sig mot Bottenhavet. Men vad man såg i skogen, älvarna och markerna, låg i betraktarens ögon. Resurser och energi att utvinna för att lägga grunden för välstånd och inkomster eller värdefulla miljöer att bevara för att utveckla det goda livet på landsbygden – och mycket däremellan. Norrlands framtid låg öppen – vilken vision som borde förverkligas, var föremål för en intensiv debatt, ödesmättad inte bara för landsändan och de människor som befolkade den, utan hela vår politiska karta.

– Under den tiden formades socialdemokratin och en ny typ av liberalism växte fram, då var resursfrågorna en av de frågor som drev det, säger Sverker Sörlin och fortsätter:

– Den innersta kärnan i avhandlingen och analysen går ut på att förstå hur politiska idéer väcks, mobiliseras, formas och omformas i mötet med en ny typ av materiell verklighet.

”De förordade samernas undergång”

När Syre når honom 35 år efter att avhandlingen trycktes, är han på jakt efter en falafelwrap på KTH:s campus i Stockholm, idag en känd miljöhistoriker, professor och föreläsare som ofta syns i medier, för att ge fördjupning till stora komplexa skeenden. Men då, en ung doktorand och skribent i Umeå inflyttad från den västerbottniska landsbygden, som skrev en avhandling för att bättre förstå den miljö som omgett honom sedan barnsben.

– Det kom att handla om något som låg mig själv ganska nära, säger han.

Sverker Sörlin dök ned i arkiven från 1800 talets slut till 1900-talets början och letade efter konfliktlinjer i debatten som rasade om Norrlands vägval. Här fanns de som ansåg att resurserna hörde till den som mest effektivt kunde utnyttja den – till andra, som värnade lantlivet och småjordbrukarna. Samerna som levt i markerna i årtusenden, hade däremot ingen egen röst och det var påfallande få, som gjorde deras sak till sin, berättar Sverker Sörlin.

– Det fanns rentav de som aktivt ansåg att samerna var dömda till undergång, inte nog med att de framförde tanken – de förordade det, säger han.

Men en känd förkämpe för samernas rättigheter var folkpartisten Carl Lindhagen. En riksdagsman och Stockholmspolitiker som också värnade lantlivet och småjordbrukarna i Norrland, gentemot bolagen och en mer storskalig exploatering av naturresurserna. Inte olik den tillväxtkritik som finns i dag, även om begreppet inte användes på den tiden, berättar Sverker Sörlin.

– I praktiken handlade det om det, man sökte ideal i mer traditionella livsformer och ville framförallt ha jordbruk och ett mer distribuerat ägande och cirkulär ekonomi, som vi kanske skulle kalla det idag.

Bilderna av framtiden ”kolossalt viktiga”

På den andra sidan fanns de som förespråkade en mer intensiv exploatering av naturresurserna, för att säkra inkomster till det moderna välfärdssamhälle man vill bygga. Huvudfåran inom Socialdemokraterna lierade sig med idén att storskaliga exploateringen var nödvändig – med allianser mellan bolag och stat men inom partiet bröts opinionerna mot varandra. Båda sidor försökte mobilisera forskning och fakta, för att stärka sina positioner. Men värderingsfrågorna avgjorde, enligt Sverker Sörlin.

– Visserligen söker man med ljus och lyckta efter fakta till sina argument. Men när det kommer till kritan, så är det just bilderna av framtiden, idealen och normerna, det man tycker är den sunda och riktiga samhällsutvecklingen, som är kolossalt viktiga.

När avhandlingen var klar 1988 och Sverker Sörlin fick sin doktorshatt, var det inte mycket som pekade mot att Norrland än en gång skulle målas upp som ett Framtidsland. Istället var det en återkommande debatt om avfolkning och glesbydgsproblematik som pågick, även om Sverker Sörlin i sin avhandling också pekade på en möjlig ny utvecklingsväg, gynnad av ”datoriseringen” – som det då hette.

– Allt var inte elände, där fanns tillväxtcentra kopplade till högre utbildning, säger han.

Kolliderande framtidsbilder

Att avhandlingen nu får chans att möta läsare igen är naturligtvis ingen slump. Återigen, framställs Norrland som en symbol för Sveriges framtid, den här gången som en katalysator för den gröna omställningen. När statsminister Ulf Kristersson (M) fick chansen att visa upp Sverige för EU: kommissionens ordförande Ursula von Der Leyen, var det till Kiruna han tog henne. Här ska det nya svenska fossilfria stålet produceras och LKAB bryta en rekordstor fyndighet av sällsynta jordartsmetaller – om gruvbolaget önskan går i uppfyllelse.

– Sverige har en stolt framtid som gruvnation, sa Sveriges energi- och näringsminister Ebba Busch (KD), i samband med besöket.

Gabna sameby var inte lika entusiastiska och kallade samma dag till presskonferens för att berätta vilket förödande slag brytningen av metallerna skulle innebära för rennäringen om gruvan blir verklighet. Det var inte heller första gången som de två framtidsbilderna kolliderade. Bilden av en grön omställning i Norrland, möts av stark misstro från de samebyar som tvingas se sin renskötsel bli alltmer pressad av gruvor, vindparker och ett allt intensivare skogsbruk. Till skillnad från början av 1900-talet har samerna nu en egen, kraftfull röst i samhällsdebatten. Men Sverker Sörlin pekar på att mycket ändå går igen från början av förra sekelskiftet. Än en gång mobiliseras vetenskapen och i grund och botten är det återigen värderingarna som avgör.

– En del av de mest grundläggande idéerna är gamla men används på nya sätt. Så tror jag man kan förstå debatten idag också, att den står mellan de som vill värna miljö och urfolksrättigheter och de som är mer intresserade av att använda resurserna för att öka ekonomins omsättning.

Många vill leva kvar i den gamla världsbilden

Men något avgörande har ändå skett sedan den förra Norrlandsdebatten. Något som även om det var nog så tydligt när Sverker Sörlin skrev sin bok, gick han och hans samtida intellektuella förbi. En framväxande förståelse för människans sammantagna påverkan på jordsystemet som helhet, det som idag omfattas av begreppet antropocen – människans tidsålder. Sedan år 1900 har världsekonomin, om än ojämnt och ojämlikt fördelat, ökat med flera tusen procent. Huvuddelen har skett efter det att Framtidslandet gavs ut 1988. En acceleration som kan leda till oöverskådliga effekter med sammanbrott av ekosystem i planetär skala, skriver Sverker Sörlin i bokens nyskrivna epilog.

– Vi förstår på ett annat sätt, vi tänker på ett annat sätt, jag menar att begreppet antropocen fångar något världsbildsförändrande. Men många vill leva kvar i den gamla världsbilden. I den ideologiska brytningen om hur man tänker sig samhällsutvecklingen, pågår något som har djup historisk betydelse för vår tid.