Lászlós hjärta slutade slå söndagen den 28 maj. I skogen, vilandes på mossa, gräs och späda blåbärsblad lämnade han denna verklighet med handen runt ett ungt rönnträd och livskamraten Karin vid sin sida. På andra sidan vägen några hästar som förvånat undrade vad som stod på. Kanske tänkte han sig döden så.

Vi som blev kvar saknar en medmänniska som kunde konsten att vara inlyssnande, handlingskraftig, lärd och godmodig på samma gång. En passionerad ideolog, som de som inte förstått livets värde skulle kalla idealist. Vi saknar en medmänniska som kunde kombinera kärnfysik med änglakontakt, en förebild som levde som han lärde, en kulturbärare som nyfiket sökte essensen i varje möte.

Vi saknar en medmänniska med omsorg om oss allihop, någon som anstränger sig för att förstå oss, våra behov och vårt innersta. En medmänniska i vars kärleksfullhet vi kan värma oss, såsom de tvättade plastpåsarna varvade med yllesockor och tvättlappar hängandes i klädnypor i värmen ovanför vedspisen där László bakade bröd och lagade mat i stora grytor till mängder av vänner under de otaliga politiska sammankomsterna. Vi saknar en medmänniska som inte bedömer oss, som med kärleksfulla ögon ser allas värde utifrån sin devis ”Låt tusen blommor blomma!”, med ”änglalön” som lösning på ojämlikhet, en basinkomst som inte särskiljer och värderar oss olika.

Vi saknar en medmänniska med starkt engagemang för livet, för dess bevarande och för dess myller av kommunikation, näringstillförsel, födelse och förgängelse i ständigt kretslopp.

Vi saknar László.

Låt oss hjälpas åt att fylla tomrummet åt varandra!