Regina skickar nyårshälsningar från Kakuma. Hon berättar att hon ska ta ett stort steg och gå på en kurs för sjuksköterskor, yrket hon hade i födelselandet Uganda. Att gå på kursen innebär stora påfrestningar, hon måste lämna sina två små barn hos vänner i förläggningen där de bor, i norra Kenya.

Kursen är gratis för flyktingar och hon hoppas på det sättet utbilda sig tillräckligt för att söka ett jobb i landet där de kommer att placera henne. Dessutom är hon ansvarig för första hjälp och mediciner i det lilla kollektiv där hon bor.

Hon bor tillsammans med fyrtio–femtio kvinnor och transpersoner i en särskild avdelning, block 13. De väntar på att få asyl i tredje land eftersom de hotas till livet i Uganda, där de är födda, och inte heller är välkomna i Kenya, som också har en sträng homofobisk lagstiftning, där människor som bekänner sig som queer diskrimineras och hotas.

Regina har berättat sin historia för mig och andra, hur hon blev tvungen att gifta sig och hur hon blev våldtagen och förnedrad av sin man.

En dag tröttnade hon på att leva på det sättet tog sina barn och flydde därifrån. Resan till fots till Nairobi med två små barn, hunger, törst, rädsla och svårigheter med att ansöka om asyl och rädslan för att lämnas tillbaka till Uganda och den våldsamme mannen. Hon ville bara vara fri att älska vem hon ville. Ingenting annat.

Lucretia är född som man men kände alltid att hon var fånge i fel kropp. Hon kände sig aldrig som en man. Nu får hon hjälp  av utländska frivilligorganisationer som sänder dem pengar för att köpa mat och förnödenheter som kompletterar UNCHR:s magra ransoner.

Hen är född som John Ssenyonjo men kallar sig själv för Lucretia. Hen är född som man i Uganda men hamnade med lesbiska och andra transpersoner i block 13 och väntar tålmodigt att få resa ut och etablera sig i ett tredje land där hen kan leva i trygghet.

Den 21 mars 2021 kastades en molotovcocktail mot förläggningen. Ingen tog på sig ansvaret. Många dog, bland annat Chriton Atuhwera, som hade arbetat som frivillig vakt och rådgivare till alla som behövde hjälp.

Förläggningen, en av de största i världen,  etablerades 1992 och har vuxit från 8 000 till 60 000 personer, alla flyktingar från glömda krig och korruption, från sexuell trafficking, från sexuell diskriminering mot dem som vill leva ett liv med partners av samma kön. I Kakuma finns ensamma barn och tonåringar som flyr tvångsrekrytering till de olika väpnade grupper i regionen och barnfamiljer som har fått sina hus förstörda av både miliser och statliga arméer..

Det finns starka motsättningar mellan den lokala befolkningen och flyktingarna. Den lokala befolkningen anser att flyktingar är parasiter som lever på FN:s allmosor. Kakuma ligger i öknen, i ett av Kenyas fattigaste områden, och det har regelbundet uppstått konflikter mellan flyktingarna och de nomadiserande herdarna som bor där sedan flera generationer tillbaka. Kakuma är ofta utsatt för attacker och stölder, och homofobi och fördomar gör livet för dem som bor i block 13 ohållbart.

Olika hjälporganisationer i Storbritannien och Tyskland försöker få FN och andra att engagera sig i att behandla deras ansökningar med högsta prioritet, men byråkratin och den utbredda korruptionen som är inbyggd i systemet hindrar detta.

Det finns många som vill stänga förläggningen och deportera flyktingar till deras hemländer, men ingen vill betala det politiska priset för en sådan handling. Dessutom tjänar Kenya stora pengar på att ha kvar förläggningen.

Kenya spelar samma roll som Marocko spelar i norra Afrika, en som vaktar och ser till att inga flyktingströmmar når Europa.

Regina säger: ”Ana, jag önskar dig ett gott och aktivistiskt 2023, kom ihåg, la luta continua – kampen fortsätter.”

Och hon har rätt, och hennes ord och hennes handlingar får mig att känna mig ödmjuk, hon lär mig vad verklig solidaritet innebär.