I DN har man de senaste dagarna kunnat följa en debatt initierad av Alf Hornborg, professor i humanekologi, om huruvida den gröna tekniken kan rädda vår livsstil från klimatkatastrof.

Hornborgs resonemang grundas i det ekologiska ojämna utbyte mellan vad han kallar det globala nord och det globala syd. Nords teknologiska och ekonomiska välstånd finns på bekostnad av människor och deras resurser i syd, detta gäller även den gröna teknologin som ska stävja klimatkrisen. Hornborg menar att bara för att vi förskjuter problemen till andra delar av världen, utom synhåll för oss, så innebär det inte att de är lösta. Tillverkningen av solcellerna, elbilarna och vindturbinerna är beroende av miljöfarlig mineralutvinning och fossila bränslen, vilket gör det missvisande att tala om dem som fossilfria eller klimatneutrala.

Problemet ligger i ett orättvist ekonomiskt system som gör det möjligt för nord att för ett billigt pris producera så kallad grön teknik med allt annat än gröna metoder, samtidigt som man utnyttjar billig arbetskraft i syd och utarmar deras resurser. Hornborg efterlyser ett annat ekonomiskt system för att förhindra detta ojämna utbyte och påbörja omställningen.

Att reglera marknaden eller att, som nationalekonomerna efterfrågar, låta marknadens premiss om tillgång och efterfrågan leda vägen för omställningen genom konsumtion är bara att fortsätta sätta blind tro till den ekonomiska tillväxten.

I motsats till vad Hornborgs motdebattörer hävdar, är det nuvarande ekonomiska systemet visst ett nollsummespel, det är det som är Hornborgs poäng. Världens resurser är ändliga vilket innebär att de som kontrollerar dem blir vinnare när andra förlorar. Det går inte att komma runt att bara vissa delar av världen kan genomgå en teknologisk omställning med bibehållet välstånd och ökad tillväxt medan resten får betala priset för det. Det finns inget inneboende rättvisepatos i vårt ekonomiska system som kommer säkerställa en rättvis fördelning av världens resurser, tvärtom bygger systemet på ojämlikhet.

På samma sätt som kolonialismens anor och praktik lever kvar i vårt utnyttjande av de perifera ländernas arbetskraft och resurser, lever den kvar även i den fostrande synen väst har på övriga världen som outvecklade miljöförstörare. De ska fostras att även de ta efter våra marknadsideal och utvecklas till fossilfria prylägare.

Men detta är fysiskt omöjligt, jordens resurser räcker inte till. Den gröna teknologin kan inte omfatta hela jordens befolkning, och istället för att sträva mot en resurskrävande teknologisk utopi måste vi omvärdera våra liv och ändra våra synsätt och ideal i grunden. Naturen är inte till för att understödja vår materialistiska livsstil. Ju tidigare vi inser det, desto snabbare kan en verklig omställning ta vid.