Islam, hörde jag nyligen, betyder underkastelse, och då förstår man ju vad det är för religion! Det var meningen att man skulle ”förstå” att islam inte kunde gå ihop med demokrati.

Så funkar det ju inte, men tänk om det gjorde det. Tänk om till exempel Moderaternas namn skulle vara ett osvikligt tecken på att de är måttfulla, lagom, moderata. I själva verket kommer namnet från en gruppering i partiet som uppfattades på det viset internt när det begav sig.

Varför de bytte ett rakt och tydligt namn som Högerpartiet till något så intetsägande som Moderata samlingspartiet är en gåta. Men en ledtråd kanske är att det var sextiotal och blåste vänstervindar.

Insmord och upplyst

För att återgå till religioner är ju en kristen någon som följer Kristus, den smorde, som under rituella former hade fått huvudet insmort med olja. Olivolja och kryddor lär det ha varit. Den som anbringade marinaden på Jesu huvud var Johannes döparen, vars eget huvud senare serverades prinsessan Salome på ett fat. Det förstår man ju vad det är för religion.

Buddister följer Budda, som betyder den upplyste på sanskrit. Vi hade en lärare i gymnasiet som undervisade i samhällskunskap men också var intresserad av meditation, och han hävdade att sanskrit hade magiska egenskaper. Vibrationerna från talad sanskrit kunde läka kropp och själ, sa han. Ungefär som en katts spinnande, men det kände man inte till då.

Buddismen framstår som en ovanligt fridsam och eftertänksam religion. Men det finns de som har andra erfarenheter av buddister – och sanskritordet budda är släkt med svenska bödel.

Sanskrit är ett mycket gammalt indoeuropeiskt språk, och alltså är det släkt med svenska. Budda kommer från indoeuropeiska bheudh, som betydde vakna, märka och liknande. Från bheudh kommer sedan ord på besläktade språk som har att göra med uppvaknande, upplysning, överlämnande av information, förkunnelser och befallningar. Betydelserna har glidit omkring under millennierna. På svenska har vi nu bjuda och bud, och dessutom påbud, förbud, anbud och inbjudningar. Bödeln utförde rättsväsendets befallning och blev därmed etymologisk kusin till bjudningen och brylling till den upplyste.

Men islam, då? Islam är ett arabiskt ord, arabiskan är inte ett indoeuropeiskt språk utan ett semitiskt, vars ordrötter består av följder av konsonanter. I islam är roten s-l-m, och till den läggs vokaler, ändelser och prefix.

Islam betyder underkastelse, ungefär. Underkastelse eller överlämning, man överlämnar sig till Gud, som i de flesta religioner. Ske din vilja, som i den kristna bönen Fader vår. När man överlämnar sig anses man få fred med Gud, och det finns de som översätter islam med fred.

Roten s-l-m betyder i sig själv hälsa, fred och frid. Arabiska salam och hebreiska shalom betyder båda fred eller frid och kommer ur den roten. De används bland annat i hälsningarna salam aleikum och shalom aleichem, som betyder ”frid vare med dig” eller ”jag önskar dig fred”.

Det sekulära seklet

Har du förresten tänkt på ordet sekulär, som i den sekulära staten? Det låter som om det hade att göra med sekler, och det har det faktiskt. Den historiska ordboken SAOB tar upp olika betydelser av ordet. Den första är ungefär sekellång, något som omfattar ett eller flera sekler. Den andra är egentligen likadan, fast den huvudsakliga innebörden är att något sker eller förändras över en lång tid, kanske så lång att man inte kan märka den under ett helt liv.
Den tredje betydelsen är att det är något som ”tillhör l. har avseende på det jordiska l. världs-liga livet” – något förgängligt som finns eller gäller under en begränsad tid.

Sekulär kan alltså stå för både lång och kort tid, beroende på perspektivet. Ett sekel är en lång tid för en individ, men för planeten är det bara ett ögonblick. När vi talar om den sekulära staten handlar det inte om tid alls, utan om det världsliga livet i motsats till religionen.

Kyrkominister Palme

Den sekulära staten tar vi kanske för given, men vi hade ju en statskyrka fram till det här seklets början. Pastorsexpeditionen skötte folkbokföringen och skulle bland annat godkänna barns namn.

Fram till 1 januari 1969, samtidigt som Högerpartiet blev Moderata samlingspartiet, fanns det ett ecklesiastikdepartement och en ecklesiastikminister. Den sista ecklesiastikministern var Olof Palme, som slutade sitt uppdrag för att bli statsminister.

Ecklesiastik är i princip kyrklig administration, och ordet kommer av grekiska ekklesia, som betyder kyrka. Det grekiska ordet för kyrka lånades in av latinet – ecclesia – och finns i olika varianter i alla romanska språk, bland annat i den spanske sångaren Julio Iglesias efternamn, och massor av andra språk i världen.

Men ecklesiastikministern ansvarade inte bara för kyrkan utan också för skola och utbildning, bibliotek, museer och forskning. Allt detta ansågs alltså ha så nära samband med religionen att det kunde skötas av samma departement. Det låter inte klokt i moderna öron, men det hänger ihop med att det var kyrkan som först sysslade med boklig kunskap. Det var där man läste, och de första skolorna var skolor för blivande präster.

Numera lever vi i alla fall i en någorlunda sekulär stat, som inte ska lägga sig i vad folk tror på. Och det finns ingenting i någon religions namn som hindrar anhängarna från att vara goda demokrater.