Just nu är det extra mycket ljus riktat mot kycklingars förhållanden i såväl liv som död. Nyligen släppte Djurens rätt sin granskning av kycklingslakterier, och SVT:s Uppdrag Granskning släppte i dagarna ett reportage inifrån avelsanläggningar för kyckling med titeln Kycklingens pris. Kycklingkött presenteras ofta av branschen själv som prisvärt, hälsosamt och miljövänligt. Det kanske stämmer om man enbart jämför med saker som är värre, men tar ingen hänsyn till de etiska problem som animalieproduktionen alltid brottas med. Den som ser Uppdrag Gransknings reportage lär sätta kycklingköttet i halsen när hen ser hönor som äter varandra levande, slaktas med vidriga metoder och lever under helt fruktansvärda förhållanden.

Vidrigheterna i svenska kycklingstallar berör mig inpå skinnet. Ändå kommer jag inte ifrån att de här nyheterna känns ihåliga, gamla. Hur många gånger har vi inte hört och sett exakt samma sak? Hur många texter som denna ska behöva skrivas, hur många reportage och granskningar ska behöva göras innan det händer något? Något har förvisso hänt: i samband med publiceringen av Uppdrag Gransknings reportage meddelade Aviagen, det företag som förser svensk kycklingproduktion med avelsdjur, att deras svenska vd får lämna sin post. I reportaget har han inte gått att nå varken via telefon, mejl eller besök, och journalisterna har inte fått filma i stallarna eller fått filmer från företaget själva. De filmer som är med i reportaget är tagna av aktivister från Djurrättsalliansen som tagit anställning hos företaget.

Det rimmar illa med alla löften om att djurskydd är viktigt: har de ett gott djurskydd är det ju inga problem att visa upp det. Och detta förstår naturligtvis höjdarna på Aviagen, som vill visa sig handlingskraftiga och gör sig av med den som man kan skylla problemet på. Men det riktiga problemet kvarstår: djuren lider. Sparkade vd:ar i all ära, men handlingskraft här vore ju att faktiskt göra något åt kycklingarnas situation. Hur många sparkade vd:ar ska vi se innan man faktiskt går till roten med problemet?

Med viss uppgivenhet förstår jag att det kommer sparkas oändligt många vd:ar innan animalieproduktionen förändras. För den förändring som krävs är att animalieproduktionen upphör. Den vilar på en kapitalistisk grund där vinsten ska maximeras. Och då ligger det i branschens intresse att optimera förhållandet mellan antal kilo producerat kött och mängd förbrukat foder, inte att kycklingar ska leva utifrån sina egna önskemål och behov. De existerar enbart för människan.

Majoriteten av alla kycklingar i Sverige är av typen Ross 308 (bara namnet ger associationer till dystopisk sci-fi) som växer extremt snabbt. Branschorganisationen Svensk Fågel beskriver dem så här: ”Med rätt foder och skötsel föds djuren upp utan negativ inverkan på välfärden.” Men vad de missat att skriva är att föräldradjuren till dem som ska dödas och ätas behöver leva längre än deras snabbväxande kroppar klarar. De är framavlade för att växa absurt snabbt och är därför väldigt hungriga, men äter de så mycket som de vill kommer de att växa ihjäl sig. Detta kallas i reportaget för ”the broiler breeder paradox”. I praktiken innebär det att man helt enkelt inte ger hönorna den mängd mat de vill ha, vilket gör dem väldigt hungriga. Det leder i sin tur till att de ger sig på varandra. Systemet är uppbyggt på ett extremt lidande som resulterar i svält och kannibalism. Allt för att främja människans ekonomiska intressen.

Naturligtvis har även länsstyrelser på olika håll i landet uppmärksammat vad som händer i svenska kycklingstallar. Ändå händer inget annat än att en vd här eller där sparkas för syns skull. Man undrar ju vad för skydd de miljontals kycklingar som föds upp i Sverige varje år faktiskt har. Det är marknadskrafterna som regerar i kycklingproduktionen, inte etik. Och då är kanske det enda sättet att försöka få till en riktig förändring att agera i samma sfär: Ät inte kyckling. Minskad efterfrågan på kött och ökad efterfrågan på växtbaserade alternativ talar samma språk som kycklingbranschen: pengar. Hur skevt systemet än är, är vi en del av det. Och som konsumenter kan vi välja att använda den makt det ger oss för att skapa förändring för dem som inte själva har en röst att höja när de behandlas illa.