Vi sitter på ett sluttande plan. Ju längre ner vi hasar, ju närmare kommer vi en samhällsmodell som inte har med demokrati att göra. Varje litet steg på vägen kan tyckas harmlöst. Sverigedemokraternas framgång består i att de flyttat hela den politiska debatten så att det som nyss uppfattats som otillständigt plötsligt blir normalitet. Lägsta möjliga nivåer när det gäller att ta emot människor på flykt och rättssystemets förändring med allt från visitationszoner och tal om ”dålig vandel” som skäl för utvisning är bara två exempel på en ruttnade normalitet.

Fort kan det gå. Och det var inte länge sedan uttalad rasism var det normala.

Så sent som i 1965 års upplaga av Svensk Uppslagsbok berättas att det är farligt för den europeiska rasen att beblanda sig med negroida raser: »Till grund för bedömningen ligger respektive rasers kulturståndpunkt samt framför allt deras genomsnittliga frekvens av socialt värdefulla arvsanlag. Så äro t.ex. korsningar emellan negroida och europida raser ur den senare rasens synpunkt icke önskvärda.« Jag tror inte detta skrevs av ondskefulla människor, men väl av människor som var marinerade i en klassificerande norm.

Inte heller Hjalmar Branting var ondskefull, men likt förbannat skapades det rasbiologiska institutet efter beslut av bland annat just denne socialdemokratiske pionjär som levde i sin tids norm. Så var slutar då den normförskjutning som vi nu ser? Vi ser, genom Sverigedemokraternas inflytande över den politiska normen, hur pusselbitar läggs. Varje pusselbit kan var för sig tyckas harmlös och upplevas som välmotiverad. Men när pusslet är lagt kan det visa sig att vi lever i en samhällsmodell som inte längre har med vare sig rättsstat eller demokrati att göra.

Frågan är om den rödgröna oppositionen orkar stå emot. Socialdemokraterna är på intet sätt någon garanti för att detta inte ska ske. Ett finger i luften, för att känna hur det blåser, är tillräckligt för det stora partiet att bli sitt sämsta jag. Som när den socialdemokratiska regeringen införde ett slags undantagstillstånd den 13 december 1989 då Sverige la sig på absoluta miniminivå i Europa när det gällde att ta emot flyktingar. Motivet vara att 5000 turkbulgarer kommit till Sverige… Nu skulle gränserna stängas, humanitära skäl skulle inte längre gälla. Socialdemokraternas ungdomsförbund meddelade, via sin ordförande Anna Lindh, sitt stöd för åtgärden. Anna Lindh var ingen ond människa, men levde i en politisk norm.

Moderaterna var nöjda, det var ett gammalt moderat krav som nu genomdrevs. Även Centerpartiet – som haft rasism inskrivit i sitt partiprogram – gav sitt fullödiga stöd. Det var bara Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) som stod upp. Det sistnämnda partiet har idag lotsat fram Sverigedemokraterna till maktposition. Och är det parti som mest av alla legitimerat utvecklingen eftersom det gjort den största kovändningen.

Åsikter och värderingar som anses ”normala” skiftar förskräckande fort. Just nu sitter vi på det sluttande planet. Åkesson och Erdoğan myser på var sitt håll.