Vilda djur finner den mänskliga rösten skräckinjagande, och mänskligt tal får djur att ta till flykt hastigare än då de hör lejons rytande, hundars skällande, eller avfyrade eldvapen. Det är mänsklighetens agerande under hundratusentals år som lagt grunden till denna företeelse. Överallt där människan dragit fram på jorden har megafauna och rovdjur kraftigt decimerats eller helt utrotats, och det är möjligt att bestämma människans anländande till en nejd baserat på decimerandet eller utplånandet av områdets fauna.

Skapar obalans

Det är emellertid inte bara människans förhistoria, utan också hennes historia, som visar att hon är illa lämpad på att förvalta naturen. Detta beror i grund och botten på att naturen är komplex, så oöverskådlig att människan inte fullt ut kan begripa sin förvaltnings följder. Människan är inte som de änglar vilka enligt mytologin kan förstå sina handlingars samtliga konsekvenser.

Bland forskare slog redan Charles Darwin fast, att eftersom allt levande är sammanlänkat, kan åtgärder riktade mot arter eller deras biotoper få fullständigt oväntade följdverkningar, och Darwin menade att det är hopplöst att försöka föreställa sig förändringars slutgiltiga konsekvenser. Människan är oförmögen att åstadkomma en god balans i naturen. Mänsklig förvaltning ledde till att Sverige fick världens största älgtäthet. Och mänsklig förvaltning har också resulterat i de svenska underdimensionerade rovdjurspopulationerna. 

Riksdagen, Naturvårdverket och länsstyrelserna hör till dem som är ansvariga för att älgpopulationen nu befinner sig i fritt fall. De är också delansvariga för att det i landet finns blott 290 häckande par kungsörnar, medan järven och lodjuret är sårbara, björnen nära hotad och vargen starkt hotad. Sveriges natur är i huvudsak nedgraderad, och trots att den svenska befolkningen har en mycket positiv syn på rovdjur, så är riksdagen – vilken ska representera väljarna – i huvudsak rovdjursfientlig. Att politiker saknar expertkunnande kan såväl medborgare som forskare och tjänstemän vittna om, och riksdagens syn på rovdjuren har fått vittgående följder.

Rovdjuren är ofta nyckelarter, vilka har stor inverkan på ekosystem genom att reglera andra arters populationer. Det kraftiga decimerandet, eller utrotandet, av toppredatorer får oöverskådliga kringeffekter. De ekologiska systemen blir överbelastade av enstaka arter, som klövdjur, vilka inte längre hålls i schack av predatorerna. I Sveriges fall har därför de kraftigt reducerade rovdjursstammarna lett till skogsskador, eftersom landet kunnat uppvisa världens tätaste älgstam.

Klarar fler rovdjur

Människan har alltså skapat en natur inom Sveriges gränser som är obalanserad, och varje gång något slags licensjakt eller illegal jakt drar i gång, befästs denna ojämvikt. 

Bättre än jakt vore att låta de stora rovdjurens populationer växa sig starka. Predatorerna skulle – om de gavs möjlighet – kunna reglera klövdjurspopulationerna, och därmed agera skogens väktare. Genom att skydda svensk skog skulle rovdjuren bidra till att stärka den biologiska mångfalden, skogsindustrin, och nationens välfärd.

Ur ett ekologiskt perspektiv klarar naturen av betydligt fler rovdjur än vad som i dag är fallet. Men traditioner och socioekonomiska faktorer förhindrar för närvarande större populationer. Vissa djurägare vill inte veta av fler rovdjur. Ett ökat antal rovdjur skulle kräva att ytterligare kraft läggs på förebyggande åtgärder, och en rättvis ersättningsmodell skulle också behövas (något Udtja sameby, Gällivare skogssameby, och SLU:s Jens Frank arbetat på).

I Sverige är det kanske tio procent av befolkningen som har en nära anknytning till jakt, och knappt 300 000 jägare löser jaktkort. Bland dessa vill en del se minskade, och i extrema fall utplånade, rovdjursstammar. Predatorerna ses av dessa jägare som konkurrenter om bytesdjuren.

Ständigt i naturen

Sett till riket i stort har de kraftigt reducerade svenska rovdjurspopulationerna liten påverkan på exempelvis älgarna. Att älgarnas antal minskat drastiskt de senaste åren beror i stället på för stora uttag av älg, och på att en del skogsägare planterar träd så tätt att tillgången på föda i skogen minskar. För att överleva äter då älgarna – till skogsägares förtret – av unga träd. Dessa tätt planterade trädåkrar bör ersättas av skogar där större delar av skogens naturliga struktur och ekosystem bevaras. Detta skulle innebära skyddande av gamla träd, minimerande av markstörningar, och större zoner bestående av ostörd mark och intakt vegetationstäcke mellan träd som fälls och vatten.

Att ytterligare reducera (eller helt utrota) rovdjuren skulle åtminstone kortsiktigt gagna en minoritet – nämligen de jägare som vill ha ensamrätt på bytesdjur. Åtgärder av detta slag skulle dock förvärra läget för den biologiska mångfalden och för skogsägare. Landet i stort skulle gynnas om människan överlämnade förvaltandet av fauna och flora till dem som utgör naturen varje dag, året runt.

I den mänskliga förvaltningens frånvaro ges rovdjur och bytesdjur möjlighet att upprätta jämvikt. Och till skillnad från människan, vars jaktlag är ute och jagar endast kortare stunder, är predatorerna ständigt ute i naturen, och utför det arbete som krävs för att skapa välmående livsmiljöer.

Allians med skogsägare

Större rovdjursstammar skulle leda till en natur som i högre utsträckning än i dag är självreglerande och balanserad. Trycket på vedväxterna skulle minska. Detta skulle innebära en ökad tillväxt och bättre kvalitet på skogsråvaran, vilket i sin tur skulle gynna skogsindustrin och den svenska välfärden.

Med färre skador på träd skulle skogsägare ha bättre ekonomiska möjligheter att främja skogen som helhet. Sverige kan utveckla en skogsekonomi som gynnar skogen, inte bara träden. Som Partha Dasgupta säger i sin rapport från 2021 till den brittiska staten, angående den biologiska mångfaldens ekonomi: ”Att hävda att det finns ett ’ekonomiskt skäl’ å ena sidan, och ett ’miljömässigt skäl’ å andra sidan, är att missförstå ekonomins natur.”

Om svenska skogsägare allierar sig med rovdjuren skulle det gynna den biologiska mångfalden, dem själva, och landets välfärd på lång sikt.