I veckan har Sverige passerat gränsen för vår andel av en hållbar konsumtion av jordens resurser. Allt vi gör efter den tredje april – vår så kallade overshoot day – innebär att vi tar livsutrymme från andra på jorden.
För tre år sedan inföll vår överskjutningsdag mitt i sommaren, men nu redan i början av april. Skulle alla leva som vi gör i Sverige skulle vi behöva fyra jordklot. Som bekant har vi bara ett.
Skälet till vår överbelastning av jorden är enkelt; vi har byggt ett ekonomiskt system som är ensidigt fokuserat på ackumulation, eller tillväxt om ni så vill. Trots hållbara innovationer innebär den ständiga tillväxten fortsatta höga utsläpp av växthusgaser. I denna ackumulationsekonomi eldar de rikaste på klimatkrisen genom att ha mångfalt större utsläpp än övriga och agerar i kraft av sin livsstil som ohållbar förebild för andra.
I Sverige handlar det om att den rikaste procenten släpper ut hela tio gånger mer än den fattigaste tiondelen. När landet i stort har minskat sina utsläpp, har de rikaste svenskarna inte gjort det. De fortsätter att vara utsläppsvärstingar och lever som om vi hade obegränsat med planeter att leva på. Det visar en tidigare rapport från Oxfam och Stockholm Environment institute.
Därför är klimathjälten förortskvinnan som tar bussen till jobbet, bor i lägenhet och hyr en bil till semestern på hemmaplan. Eller studenten som bor i kollektivet, som cyklar och äter vegetariskt. Det är inte direktören som kör Tesla och klimatkompenserar för flygresan till London.
På det globala planet finns samma samband mellan utsläpp och orättvisa. Det är därför Sveriges, USA:s, Danmarks och Qatars överskjutningsdagar infaller redan i början av året, medan länder som Angola, Bangladesh, Honduras och Nepal inte ens har någon överskjutning.
Ett ekonomiskt system som premierar att vissa lever på bekostnad av andra måste motarbetas. Vi kan börja med att verka för en politik för ökad ekonomisk rättvisa, lokalt och globalt. I Sverige skulle det kunna handla om en progressiv flygskatt som ökar med antalet flygresor, skatter på kapital och finansiella transaktioner och förbud för ren lyxkonsumtion. Det skulle med kirurgisk precision träffa de rikaste i vårt land och deras utsläpp.
Skulle vi dessutom se till att intäkterna gick till kollektivtrafik och utbyggd välfärd skulle alla gynnas, i synnerhet arbetar- och lägre medelklass. En politik för ekonomisk rättvisa skulle innebära en överflytt från den utsläppstunga privatkonsumtionen till investeringar i skolan, sjukvården och omsorgen, som är verksamheter med mycket lägre utsläpp räknat per investerad krona.
Att begränsa de rikastes konsumtionsutrymme har varit Sveriges paradgren. Vi var länge ett av världens jämlikaste länder. Men som en följd av decenniers nyliberal hjärntvätt har bilden av den starke entreprenören som ger jobb och skatteintäkter satt sig i den svenska debatten. Det funkade under 90- och 00-talet, men har inte den bilden kommit på skam nu? Decennier av skattesänkningar och avregleringar har gynnat banker och superrika, inte kreativa småföretag. Det kan vi se med blotta ögat. Kan vi peka på hur ett orättvist samhälle också genererar livsfarliga mängder med utsläpp som hotar våra livsbetingelser borde vi kunna bygga en bred allians för ekonomisk rättvisa och minskade utsläpp.
En progressiv flygskatt där direktörerna och Londonshopparna får betala det verkliga priset, och där intäkterna går till kollektivtrafiken – vem kan egentligen vara emot? Låt oss börja där.
Tumme upp :
Ungdomarna i Aurora som stämmer Sverige för att inte agera mot klimatkrisen.
Tumme ned :
Regeringens klimatpolitik – inget nytt förrän en handlingsplan till hösten.
